Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

James Dean och jag


31 augusti flyttade du
jag höll armarna om din hals och ville aldrig släppa taget
tågdörren stängdes och du gick genom vagnen utan att se mig
letade efter din plats
kvar på stationen, på en bänk satt jag
man är aldrig så jävla ensam som på en perrong när tåget gått
dunkar iväg och lämnar gnällande räls och fimpar
tyst

jag grät i kragen
indränkt i din parfym och en kapsyl i bröstfickan
carlsberg hof
sitter åter i doften av dig
låter ångor jag känner alltför väl kväva mig

1 september var du verkligen borta och mina armar blev klängväxt
långa och gröna tynger de ner tapeten i mitt rum, blundar för tystnaden i din röst
slingrar sig kring rör som det susar i

två dagar skulle jag ha stått ut
blev ensam kvar med allt jag känt för dig
som en trasig ballong i snöre

och du går andra gator fram och känner visst ingenting
jag har trott mig kunnat läsa och förstå dig så många gånger
önskat på balkongen där vi kysstes första gången
blivit knäsvag av din halsgrop, älskat varje hårstrå på din haka
tagit stora bett av ditt adamsäpple
och jag hatar att du så enkelt kommer glömma mig

älskling, jag vet. det finns i mig allting. hela världen där jag är en skugga på väggen och du stampar vattenpölar. det föds i mig och finns för att det får
jag ger plats, hukar mig och låter tiden ha sin gång
fastnar i lakanen, upphör med mitt och drunknar i rösterna jag hör och smulorna på golvet

och glasen har klibbat fast på soffbordet, det är ingen som städar längre
hösten svepte bort allt logiskt tänkande och jag får sms om timmar jag kan arbeta men jag tackar alltid nej
du vet, jag har bara tid med känslan inom mig, det varma som lämnar fläckar på mitt påslakan
brutna plastförpackningar och en instängd doft av staden

minns och målar våren med de starkaste färger
hade helst stannat där. i Maj, i ett rosa tåg med dig bredvid
mjuka fingrar över min arm, en sommar som tog sina första andetag
du som log, kysste mig så fort du kom åt.
jag glömmer, att du fortfarande gör precis så
glömmer, förstår inte
att du känner för mig
precis så som jag känner för dig

och skulle du inte våga
om du släpper allt och gör mig till skugga
stoff
ska jag minnas att jag golvade dig
att jag kom in i det som nu är mitt vardagsrum och såg ut som sommaren
i jeansshorts och trassligt hår
att jag fick dig på fall
att du väckte mig till liv
och att vi hånglade som tonåringar i alla städer




Fri vers av tildam
Läst 297 gånger och applåderad av 11 personer
Publicerad 2014-09-02 11:02



Bookmark and Share


  petter rost
man är aldrig så jävla ensam som på en perrong när tåget gått

– med de raderna trycker du ner mej på den alldeles för vana träbänken;

dunkar iväg och lämnar gnällande räls och fimpar
tyst

– en bild jag aldrig sett från den bänken men som nu bränner som en eld.


2015-01-12

  louise svensson
Så underbart att jag för första gången börjat gråta av en dikt.
2014-09-20
  > Nästa text
< Föregående

tildam
tildam