En kyrkoruin i Västergötland ser ut över landsvägen och sjön och änderna som ännu hoppas på någon allmosa från dem som parkerar bilen under de stora alarna.
Sen många år är detta en av hennes favoritplatser, en plats för privat stillhet vid stenbordet, en plats där hon en dag vill gifta sig.

Stenväggarna står kvar, konserverade på 30-talet efter att kyrkobyggnaden fått förfalla i nära hundra år. Den var så ämlig att den av makthavarna helt sonika stängdes och fick klara sig bäst den ville. Den och grannsocknens kyrka ersatte samtidigt av en nybyggd, mera tidsanpassad och comme-il-faut byggnad. Den andra kyrkan revs. Men här blev ruinen kvar.

Hon har sen länge visualiserat hur det hela skall gå till. Ingen präst skall behövas, inga ceremonier behövs, bara två individer som kommer överens om att vara ett par. Har man bara viljan så skall väl det gå. Viljan till vad? Att gifta sig eller att leva medvetet tillsammans?

Nu denna sista augustivecka hänger gråväder i luften, daggen rullar labert i de av den svaga vinden gungade daggkåporna och uppe på muren vajar klöver bara nätt och jämt. Hon har denna dag med sig en man, äldre än hon med femton år, lite tunnhårig uppepå och bredaxlad men förstås mer eller mindre begagnad. Hon tror att det är honom hon vill gifta sig med.
När de lämnat bilen går de mot grinden som visar sig gå åt motsatt håll än det han försökte locka det ovanliga låset att verka åt. Hon går före, tar bilder på de sista sommarblommorna och andra intressanta örter. Han fotar mossiga murar och skylten som klargjorde ställets historia.

Hon går in ensam. Inte en tanke på att ta hans hand och säga något i stil med 'kom älskade jag skall visa dig mitt hjärterum'. Han noterar att hon trots hans närvaro och trots att hon några dagar tidigare faktiskt friat till honom går in ensam. Han blir först utanför, också ensam.

Varför springer han inte efter? Varför finns det så underliga frågor?

Hon står vid stenbordet och låter stenbordet vara bas för det hon ber om.
Han vet inte vad. Kan ana, men är inte invigd. Smyger sig ner på en stenvall i bakändan av det gamla kyrkorummet, ber han också. Väntar på ett tecken.

Som aldrig kommer.
Men det han får är något bekymmersamt i blicken, en extra rynka i det redan fårade ansiktet, en buggla mellan ögonbryna som annars inte brukar dyka upp. För när hon vänder sig mot honom när han efter en stund gått fram till stenbordet han också säger hon bara. 'En dag skall jag gifta mig här.'

'Ja' säger han, 'det är en fin plats. Öppen himmel ovanför öppna människor. Det är lätt att tycka att det är en bra plats.'

Det händer inget mer.
De åker och fikar på ett bokcafé. De plockar svamp i en skog vars överflödande svamptillgång ingen av dem någonsin sett maken till, svamp som hon på hemvägen ampert deklarerar sig inte komma att äta. Hon äter bara champinjoner och kantareller, inget annat. 'Så du litar inte på att kocken vet vad han gör?' Tystnad igen. 'Nä dem får du äta själv.' Det är mycket man får göra själv med någon som vill gifta sig med en.

De beser ett starkt flödande vattenfall där en magasinbyggnad, lämplig för sommarcafé finns till salu.
Men ingen säger något. Men något ligger och pyr.

De åker hem.. till henne. Han hade tänkt sig att besvara hennes frieri, men eftersom det var som bortblåst ur hennes sätt att uppträda i ruinen förstod han att det nog var platsen och atmosfären för äktenskaps ingående som var viktigare än vad ett äktenskap innehåller och med vem man skall vilja gifta sig.
Så han säger heller inget.

Det får han äta upp.
De kommer inte att gifta sig.
Inte där, inte då och heller inte någonsin.

Vad hände egentligen.
Hon ville gifta sig, han ville dela livet, inte bara portgången.
Så där i den gamla kyrkoruinen hände ingenting annat än att något annat blev en ruin. Men den kommer ingen att sätta upp en skylt vid eller konservera.