Missbrukets förbannelse.
Hon faller!
Allt jag ser är en total tillvaro av ångest.
En förvrängd syn av verkligheten och henne själv.
En önskan om att få tillåtelse att existera men en lika mäktig önskan om att få försvinna, slippa känna men även att slippa ångesten över all smärta hon tillför andra.

Hon ljuger för andra, eller om andra.
Hon ljuger för sig själv, eller om sig själv.
Lögner som sårar, men till slut finner sig betydelselösa för henne.
Bortglömda i dimmans rus där hon kan andas ut, där smärtan och ångesten inte existerar.
Det är där hon söker ro, trygghet och tröst.
Finner hon det?

Att hon erkänner sig svag ena stunden medan hon i en handvändning kan se sig själv som oövervinnerlig, är endast hennes förvirrade själ vars självbild blivit fördömd och krossad.
Fördömd av andra men krossad av sig själv.
Hennes inre kaos yttrar sig i handlingar hon inte är medveten om, avstängd ifrån sig själv, som om hon vore besatt.
Två personer i en och samma kropp.

En ångest så djup, att den tappat fokus.
En smärta så stark, att den dövat känseln.
En rädsla så uppenbar, att den inte finns.

Djupt och vilse inom henne, en ljuslåga, ett hopp.
En önskan om att bli fri, slita sig loss och växa sig stark.
Så djupt och vilse att hon undrar om det kanske bara är en dröm, en hallucination.

Hon söker……
Allt hon ser är förbannelsen, kärleken.
Mörkret, längtan.
Hon lägger skulden på sig själv samtidigt som hon skyller på alla andra.

Kanske vill hon leva, kanske vill hon dö.

Hon vet inte.