Jag famlar omkring i ett mörker, ett tomrum mörkare än svart.
Det finns inget upp eller ner, inget höger eller vänster och inget framåt eller bakåt.
Helt svart, alldeles tomt och tyst.
Jag skriker, ropar eller viskar jag?
Ingen hör mig, inte ens jag.
Jag hoppar, vinkar och vimlar runt, eller står jag helt stilla?
Ingen ser mig, inte ens jag.
Jag famlar omkring i ett mörker, ett tomrum mörkare än svart.
Det är varken varmt eller kallt, hårt eller mjukt. Jag är bara jag, omsluten av ingenting.
Helt svart, alldeles tomt och tyst.
Där eller här finns bara jag, ensam och fastkedjad i minnen jag egentligen inte minns och känslor jag inte längre känner.
Fast i vanans makt.
Var är jag? Blundar jag? Drömmer jag?
Jag är inte trött, inte pigg, inte ledsen men inte heller glad.
Dock är jag full av känslor, alla känslor.
Alla känslor som är mina, alla känslor jag känner och även dem jag inte längre känner.
Och de andra känslorna.
De andra känslorna som är mina, de vackra känslorna.
De känslorna som jag kommer att känna sen, sen när jag ser ljus i mörkret.
Sen när någon hör mig, när någon ser mig och när någon vinkar tillbaka.
De känslorna som jag kommer att känna sen, sen när jag inte längre är fastkedjad i minnen av det förflutna och vanan att stanna.
Framtidens känslor.
Var är jag? Jag öppnar ögonen, jag drömmer inte.
Jag sitter med nyckeln i min hand, omsluten av ljus, fri att gå!