Hösthimlen bär en så vacker färg.
Oändliga nyanser
som efterdyningen av tidlös poesi.
Skymningen viskar tyst
om förändringens tid.

Sommaren känns långt borta
när bladen börjar sin förvandling.
Du och jag.
Vi förändras med dem
med de falnande bladen.

Livslinjen.
Obemärkt stilla.
Våra hjärtans skälvande slag.
Vandringen börjar med din hand i min.
Den slutar vid en fri horisont.

Men fram till den dagen
älskar jag
alltid
fortfarande
att se hösthimlens vackra
purpurröda färg.
Som en tavla av djuphet
målad med livets penseldrag.