Det räcker inte
att vi andras samma luft
och jag tror jag hoppade av
för en stund sen
drog ett streck
som du inte såg
för du ser försenat
och plötsligt är du där
var jag redan var
läs mina sinnen
jag orkar inte förklara
och tystnar bakom tröskeln
som vi måste ta oss över
och när slutade jag förvänta mig
att du skulle hänga med
eller att du skulle ta ett steg
för mig att följa efter
jag isar mitt huvud i diskhon
och droppar sedan frustration
på kvadratmetrar jag nu tar tillbaka
i ett tyst varmt krig mot mig
och den mig som alltid finns till för dig
börjar gå mot ett nytt eget håll
och det gemensamma blir till något annat
en hållplats
en stillastående plattform
och jag orkar inte
vill inte
ge dig skuld
vill bara inte
dra
slita
riva längre.