När jag hör vinden. När jag ser hösten.
Stenarna som sover i vattnet.







Himlen som vilar
i sin tystnad.
På kullen i skymningen
står ett hus.







runtom gapar tomhet, enstaka träd och ett vägskäl vid slutets mitt.
Man stannar där en stund man ser sej runt omkring







sen fortsätter man att gå. Till slut kommer man inte längre.
Det är som en avgrund.







Den sönderblåsta bryggan, träbåten som guppar i blåsten och tar in vatten.
Där borta i ett dis av grå tjock himmel som binds ihop horisonten.







Man står där länge, står där och stirrar ut som om tiden stannat.
Det är verkligen en ogästvänlig plats,







en kvarleva, något övergivet och sorgsamt.
Lampan i köksfönstret lyser som en prick på kullen







och man bill bara springa tillbaka upp.
Man vill ringa någon,







se någon komma,
komma och lägga en hand mot ens axel.






Det viner så som i tunnelbanehallar.
De rullar så av vågor som de förlamade nattbussar de är







och som bara flämtar och vill bort
när de viker av och försvinner i mörkret.








Väl hemma på kullen där skymningen blivit natt
gapar tomhet runtom enstaka träd och ett vägskäl vid slutets mitt



(C) Lars Gullberg

Av kärlek