Indianflickan
Ingen såg henne. Ingen förstod
Aldrig har det ekat så på torget
Det är som ett sylvasst rakblad
hur det gnistrar till som av en armryckning
När den blöta vinden vrider om
den nakna coopfanan. Den sticker upp
ovanför den fula kommunbunkern och vajar
Och det verkar nästan
som att ingen är hemma.
Det är så tyst.
Det är som om råttorna i glaciären
på ditt vänstra ögonbryn tagit över.
Blåsvart som en skurhink
i en oändlig korridor av leda
nytt vatten men ingen som torkar
den bara står där
med nytt blåsvart ljus och ryker av kall kondens
Vrider hon om låset och öppnar
tittar på den blåsvarta hinken
dricker ur den
som för att slicka de murar
för att få nån sorts smakupplevese
Hon går mot en hiss
från de planeter hon drömde,
hon flög ut från alla de våningar
som hade utsikt.
Hon försökte hänga kvar.
Oräkneliga är de utredningar och processer
samtal och åtgärder
När man till slut
bara känner sej
som ett träd där ute i dungen
med sina blad på väg att falla.
Där endast månen håller en sällskap.
Ingen såg trädet
ingen kunde
det ekade så i torget