Hur kan man trösta det otröstliga? frågar barnet. Hur kan man samla alla dessa sorger som gömmer sig i blommorna och ge dem ro? Och hur kan man andas varmt in i dem som inga färger har? De sitter bland det smärtande, barnet och trädgårdsmästaren. Och genom deras händer darrar sagor och all blodets klagan. Trädgårdsmästaren suckar, jag vet inte säger han och samma ögonblick önskar han att svaret kunde vara annorlunda. Ty i barnets ögon läser han sina egna tårar. Det gör så ont Herr Trädgårdmästare säger barnet, det gör så ont. Att trösten aldrig riktigt räcker till. Men kanske Herr Trädgårdsmästare, kanske kan vi bygga mitt hjärta större? För kanske ville min tröst då, bli stor nog?