epistel 1 i stycket "du får inte dö"
För det går inte
det är ingen rimlig lösning
I 100 kilometer i timmen rusar
det svarta plåthöjet med oss inuti
och dess stämma ljuder,
dess kraftfulla andetag
en kör där tusen döda röster sjunger
teknologin är stum och
tar ingen hänsyn till att de redan är borta
som du en dag kommer vara
men inte idag
ingenting vettigt har jag att säga dig
det finns ingen röd tråd
eller poäng
jag har inte hunnit bli rädd
inte än
jag har inte hunnit välja
vilka lampor efter vägen som skall leda mig
i händelse av att du inte finns
för mest av allt blir natten lite mörkare
och det finns färre uppenbara skäl
till att göra allt jag gör
Stjärnorna kommer finnas kvar
det är allt jag vet,
efter oss,
med ljus som brann
långt innan oss
som har tagit evinnerligheten att hitta hit
och som heller kanske inte längre finns
och det är alltid en illusion
varje steg vi tar och varje andetag
inget mer än en illusion.
de allra starkaste rösterna ekar i evigheten
vi andra är som snö
en unik flinga som faller och smälter
och försvinner som att den aldrig fanns