Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Från slut till början

Dina fingrar trummade snabbt mot bordets matta, slitna yta. Utan att lyfta blicken sa du tre ynka ord, men du hade lika gärna kunnat välta hela bordet, krossa väggarna med dina bara händer.

"Vi är över"

Ett eko spred sig i min hjärna och än går det runt, runt.
Och det var så det slutade.

Men jag tänkte att vi skulle backa lite. Till hur det började istället. Till nätterna som blev kortare men aldrig tog slut, till smulor från ditt knäckebröd i min
säng, till höstlöven som öronbedövande krasade under våra skor.

Första gången jag såg dig:
Dina ögon var som smaragd, och dina lockar som guld. Men det var det enda jag märkte, det enda jag ansåg vara lite speciellt.

Andra gången jag såg dig:
Gick jag förbi med bortvänt huvud och låtsades att jag inte såg dig. Visste inte om jag skulle hälsa, om det skulle bli konstigt. Tog det säkra före det osäkra.

Alla andra gånger jag såg dig:
Försökte få en skymt av dig i korridoren. På bussen. Genom springan i dörren.
Log du mot mig, jag kan inte komma ihåg en enda gång då du inte log.

Första gången du rörde vid mig:
Knackade du mig lätt på axeln. Såg så osäker ut när du gav mig en halsduk som du trodde att jag tappat, men som jag aldrig sett i hela mitt liv. Du log generat men jag sa att det inte gjorde någonting och snurrade den ett varv runt min hals. Du såg först förvånad ut men sa sedan "Nu är den din".
"Och du är min", tänkte jag, men sa inte ett ord.

Andra gången du rörde vid mig:
Så var det faktiskt jag som rörde vid dig. La handen på ditt lår, med lite högre promille i blodet än vanligtvis.

Alla andra gånger du rörde vid mig:
Det var varmt. Det var olika varje gång, men alltid varmt. I den kallaste snön kunde du ändå värma mina händer. Vad du inte insåg var att du samtidigt tinade upp mitt hjärta, och att jag i takt med snön höll på att smälta bort när våren kom.

Sista gången jag såg dig:
Jag tror inte jag såg, inte riktigt.
Vi hade nog slutat se varandra för länge sedan.

Sista gången jag rörde dig:
Jag höll din hand i ett krampaktigt grepp. Det var när vi slutade se varandra som vi insåg att beröringen var det enda vi hade kvar. Länge var den vårat enda språk.

Första gången alla andra gånger sista gången jag hörde dig:
Tystnad. Vi hade aldrig använt oss av många ord. Det jag trodde var vår styrka visade sig vara vår svaghet. Det enda du sa var mitt namn. Det kändes som en våg for genom min kropp. Vågen var alltid densamma, men dess tillhörande känslosvall blev kallare för varje gång den rullade in.

Någonstans där, måste vi båda ha frusit till is.




Prosa (Kortnovell) av ständigtkaos
Läst 388 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2014-09-12 23:06



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

ständigtkaos
ständigtkaos