Det borde inte vara så här. Mamma och pappa kämpar på. Hon orkar inte som hon brukade. Det är mycket för pappa att lära in och det blir inte lättare när hon står över honom. Jag har försökt prata med dem. De lyssnar inte. Alex är direkt otrevlig. Hade hoppats att han skulle visa prov den mognad han hade i början. Stockholm är kanske inte så fel. Det tåget har gått. Jag avskyr män som sitter bakom sina skrivbord, händerna bakom nacken, bakåtgungad stol och benen särade. Kylan slår emot. Och sen de lyckliga tu. Jag har egentligen inte lust att följa med. De insisterar. Det finns någon de vill jag ska träffa. Inte nu igen. Först på deras så kallade förlovningsfest. Ja alltså, skilsmässan är inte klar än. Sen på en middag på stan där det bara råkar dyka upp en nyskild man i lämplig ålder med jag är kåt och tar vem fan som helst skrivet över pannan. De måste ge sig. Visst, jag hänger på. Men jag klär inte upp mig. Snarare ut. 

Det är riktigt roligt att se hur folk snabbtittar och sen vänder tillbaka blicken. Vad har hon på sig? Knut fnyser. Hunken skrattar. Okej, vi fattar. Vi backar efter ikväll. Ljusrosa blus med axelpuff, vit vid kjol och ett par högklackade vita pumps. Toppat med ljusrosa pärlor i både halsband och droppöronhänge. Mycket stilfullt för bingo de lux. Helt fel här. Basen pumpar, blå drinkar seglar förbi, kroppar kråmar sig på dansgolvet. Vi stompar runt. Pumpsen är helt fel. Skoskavet kommer som ett brev på posten. Knut vinkar åt någon. En man vid baren vinkar och skrattar. Skit också! 

Jag känner igen honom. Jag brukade kalla honom bananen. Ja, inte så någon hörde, bara för mig själv. Vi gick i samma klass på högstadiet och han käkade minst fyra bananer varje dag. Kommer inte ens ihåg vad han heter. Måste säga att han har blivit kanonsnygg. Mixat blod, hans pappa kommer från Jamaica, tror jag. Rakad, vit tajt t-shirt, svarta läderbyxor och svarta kängor. Muskler som sitter där de ska. Hunken viskar något. Jag hör inte. Musiken trummar runt i öronen. Jag vill bara hem. Så vinkar han på någon annan. Okej, här är den som jag ska träffa. Stilnisse med platt personlighet. Okej. Jag stannar en stund till. Den här klarar jag av. 

Vi går mot baren. Kim bjuder på dricka. Jag ler och smuttar. Bananen är borta. Jag hade fel. Klarar inte av honom. Leendet är fel. Oäkta. Var hittar de dessa karlar? Knut ser vad som håller på att hända. Han nickar. Jag går. Vid garderoben känner jag en hand på min axel.
- Cicci, eller hur? Bananen ler.
- Mm. Jag har glömt vad du heter. Ledsen.
- Micah.
- Ja, just det.
- Ska du redan gå?
- Ja. Får jag fråga hur du känner Knut?
- Vi jobbar ihop ibland.
- Ah.
- Får jag bjuda dig på en öl nån annanstans?
- Vet inte. Nej förresten, inte ikväll.
- En annan kväll?
- Jag vill inte låta otacksam men…
- Du kommer från ett rörigt ställe och vill inte röra till saker ännu mer?
- Precis! Hur visste du…
- Kläderna, avvisningen av herr pengar nyss, att du tackade nej till mig.
Jag kan inte annat än le. Han är avväpnande.
- Egen erfarenhet?
Han ler tillbaka. Nickar och tar emot min kappa. Håller upp den åt mig. Jag lutar mig mot honom. Vänder mig om. Mörkbruna varma ögon.
- Tack. Det var kul att se dig igen. Vad är det? 18 år sedan vi gick ut nian?
- Ja, det kan nog stämma.
- Bor du i Lund?
- Jag har precis flyttat tillbaka. Bodde i Köpenhamn i tre år men jag ville hem.
- Ja då lär vi nog stöta på varandra igen. Ha det gott. Hej.
Han skrattar. Jag går ut. 

Inte ens Hans lockar längre. Jag känner mig helt tom. Jo, Micah kan vara den jag behöver men nä. Det skulle bli så komplicerat. Sättet han ser på mig, tyngden av hans hand på min axel. Nä. Jag orkar inte mer just nu. Blir det något mellan oss så blir det. Nu ska jag sova. Imorgon ska jag ta ett snack med the löövebirds. Nu får det räcka. Inga fler desperata plattityder. God natt.