Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
En ung man vandrar ensam i Hornstull, över västerbron och ner i Kungsholmen.


Öde Stockholm

Hornstulls trafikljus blinkar gult. Gnistan är trött. Thairestaurangens skyltfönster är krossat och glassplittret strör ut sig på trottoaren. Ogräs växer i väggrenen. Byggnadsställningarna har rasat ihop något, men står ännu kvar. Tystnad. Himlens få moln är gråa, resten blått. Vissa husfasaders färg släpper, medan andras lyser starkt. Tystnaden bryts av några råttor som rotar bland bråte och jag går upp på Västerbron.

En segelbåt har förlist och driver mitt i Mälaren mellan Södermalm och Kungsholmen. Långholmens lummighet har förstärkts. Stadshustornet står ännu i prakt, kärlekslåsen till höger ännu fastlåsta. Jag håller ett i handen, viktar den och släpper den mot bron. Den klingar, men klangen avtar utan spår. En Mercedes står parkerad på krökningen av bron. Dörren är vidöppen. Nyckeln sitter i. Jag vrider om, men bilen vill inte starta. Det finns ingen ork. Dött batteri.

Solen skiner ner över Essingeöarna, som om enbart de två besparats moln. Busshållsplatsen vid Västerbroplan är vandaliserad. Sitsen och plexiglaset nedklottrade. Nedanför! Nedanför däremot. Ett rivande läte. Jag vet. Jag hörde! Jag tittar ner. En flicka! Hon ser upp och springer. En blond liten flicka. Jag springer nedför backen. Gräset är upp till knäna. Jag snubblar i en grop och ramlar några meter, men reser mig upp och fortsätter. Vart tog hon vägen? 

Lyktstolparnas lampskärmar är utslagna och ligger på promenadstråket. En stor papplåda ligger under bron. Jag går dit. En fälla. Hon kommer från höger, från en välväxt buske. Men jag hinner reagera. Och tar strypgrepp. Hon faller till marken och jag är över henne. Bröstet pulserar. Hon är inte ens tonåring. Andningen. Jag lugnar situationen. Hon hugger mig med en glasskärva. Två gånger. Tre. Hon springer. Glasskärvan sitter i magen. Det ilar i buken. Jag måste. Papplådan. Jag ålar mig dit och lämnar ett blodigt spår efter mig. Gräset under bron är tunt. Framme vid papplådan. Jag river upp lådan. En medelålders man ligger där. Ett lik. Dagar gammalt. Dagar. Gamm

 

 




Prosa (Kortnovell) av Tobias Haglund
Läst 513 gånger och applåderad av 14 personer
Publicerad 2014-09-16 14:41



Bookmark and Share


  Palett
Du har skapat en mörk bild av vår huvudstad, även händelsen är mörk.....
Men berättelsen är bra, spännande,
slutet överraskande !
2014-09-23

    Marelia
Slutet är genialisk. Riktigt bra, verkligen.
2014-09-23

  Glitr
Hu hu vilket sluuut!! Från värsta lugnet till värsta skräcken!
Hu hu hu!!
2014-09-23

  Glitr
Hu hu vilket sluuut!! Från värsta lugnet till värsta skräcken!
Hu hu hu!!
2014-09-23

    ej medlem längre
Lite obehalgligt slut men välmålad text..
2014-09-22

    For Luma
alltid lika spännande att se vad ditt nya alster bär hän!... härligt att vänta på, Tobias!
2014-09-17

  Connie VIP
Det går ju inte att slita sig från dina noveller. Måste ha min dagliga dos av dem.
2014-09-17

  Ljusletaren
Underbart berättande om vår vårt Stockholm. Du berör verkligheten ... för precis så här kan den kanske vara. Bokmärker för jag gillade ditt budskap! /kram
2014-09-17

    Erika H
Oj... du laddar och skjuter. Men... fast jo. Du skapar en svart bild av staden. Sönderfall och slitenhet. Öde och tystad. Förlista fartyg och tömda bilar. Oklippt gräs och trasighet.
Det är som en dröm. En drömlik verklighet. Inte sann.
Men texten är sann och närvarande. Tvingandes läsaren att vara där. I orden. I den tärda staden.
Jag gillar detta. Helt underskönt skrivet!
2014-09-16

    nånja
korrigeringen. därifrån.
2014-09-16

    nånja
"Nedanför. Ett rivande läte"

Historien som börjar därför tycker jag om. Den har nerv :)
2014-09-16

    Nafisa
Bra text. Slutet vart lite läskigt
2014-09-16

    Elisabeth Nilsson VIP
En finstämd spännande Stockholmsbild som slutar överraskande.
2014-09-16
  > Nästa text
< Föregående

Tobias Haglund
Tobias Haglund