Hornstulls trafikljus blinkar gult. Gnistan är trött. Thairestaurangens skyltfönster är krossat och glassplittret strör ut sig på trottoaren. Ogräs växer i väggrenen. Byggnadsställningarna har rasat ihop något, men står ännu kvar. Tystnad. Himlens få moln är gråa, resten blått. Vissa husfasaders färg släpper, medan andras lyser starkt. Tystnaden bryts av några råttor som rotar bland bråte och jag går upp på Västerbron.

En segelbåt har förlist och driver mitt i Mälaren mellan Södermalm och Kungsholmen. Långholmens lummighet har förstärkts. Stadshustornet står ännu i prakt, kärlekslåsen till höger ännu fastlåsta. Jag håller ett i handen, viktar den och släpper den mot bron. Den klingar, men klangen avtar utan spår. En Mercedes står parkerad på krökningen av bron. Dörren är vidöppen. Nyckeln sitter i. Jag vrider om, men bilen vill inte starta. Det finns ingen ork. Dött batteri.

Solen skiner ner över Essingeöarna, som om enbart de två besparats moln. Busshållsplatsen vid Västerbroplan är vandaliserad. Sitsen och plexiglaset nedklottrade. Nedanför! Nedanför däremot. Ett rivande läte. Jag vet. Jag hörde! Jag tittar ner. En flicka! Hon ser upp och springer. En blond liten flicka. Jag springer nedför backen. Gräset är upp till knäna. Jag snubblar i en grop och ramlar några meter, men reser mig upp och fortsätter. Vart tog hon vägen? 

Lyktstolparnas lampskärmar är utslagna och ligger på promenadstråket. En stor papplåda ligger under bron. Jag går dit. En fälla. Hon kommer från höger, från en välväxt buske. Men jag hinner reagera. Och tar strypgrepp. Hon faller till marken och jag är över henne. Bröstet pulserar. Hon är inte ens tonåring. Andningen. Jag lugnar situationen. Hon hugger mig med en glasskärva. Två gånger. Tre. Hon springer. Glasskärvan sitter i magen. Det ilar i buken. Jag måste. Papplådan. Jag ålar mig dit och lämnar ett blodigt spår efter mig. Gräset under bron är tunt. Framme vid papplådan. Jag river upp lådan. En medelålders man ligger där. Ett lik. Dagar gammalt. Dagar. Gamm