Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

BÄRNSTENSÖGA

Allt detta när kroppen ska vara stilla, bärnstensöga viskar hon för sig själv. Elektrisk celldelning, nanosekund och elden sprids i hålrum som fara där rastlösheten bor. Kom, säger ögon känsliga för grönt, kom och ta för dig, ät! Bärnstensöga lapar, köttet vrider sig. Armar tunga över bröstkorgen, håller vriden kropp lugnt ner.

Bärnstensöga dansar under stängda ögonlock, sov nu. Viljorna snor runt benen, slingrar på magen, brösten, halsen tänker bara bärnstensöga. Hand. Hals. Halspulsåder under långfinger, pekfinger, hårda slag och stegring rusar in i hjärtats melodi. Nöter på klichéer. Den ena handen vet precis vad den andra gör där fingrar upptagna med lungors häftiga hämtning suger dagg, smakar salt.

Bärnstensöga tar vad som är hans, tar sig in, tar sig djupt. Fångar rastlös kropp. Sjunger stilla vaggvisor med tänder, naglar, hårda redskap. Djupt. Ögon känsliga för grönt tåras. Våldsamt vackert saliv rinner ned för hakan. Vattnar vissna plantor.

Sälta. Blöta läppar kalla, darrar, se så, släck lampan. Stilla kroppen. Nej, bärnstensöga famlar, hakar fast vid ögon känsliga för grönt och ådror som viskningar i kroppens kanaler. Det regnar liv mellan mun och nyckelben. Stillar kroppen. Regn släcker eld, för stunden, släcker törst, tills hålrummet där rastlösheten bor expanderar och monstret i magen flinar.




Fri vers (Prosapoesi) av Violet Blue
Läst 240 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2014-09-16 23:23



Bookmark and Share


    Anne Beatrice Nilsson
Fantastiskt intensiv och kraftfull text, kom på mig själv med att hålla andan under tiden jag läste. Bra jobbat!
2014-10-02
  > Nästa text
< Föregående

Violet Blue
Violet Blue