i natt dök hon upp igen, den ljusa operasångerskan, men nu var hon mycket vänligare än sist jag såg henne. hon bad mig bara passa hennes dotter medan hon gjorde sitt sångnummer på festivalen. vi låg skavfötters i en barnvagnsinsats, jag med fötterna emot hennes dotter och min egen lilla vid sidan. i det återstående hörnet skulle operasångerskan ligga. det var ju lite trångt och svårt att sova med valthornen som brölade i örat men rätt mysigt ändå. sen kom hon åter från konserten och jag kunde gå och se en teaterföreställning. det kändes juste. kanske håller vi på att försonas.

sedan var jag i skolan med myllret av röda trappor som jag aldrig riktigt förstått. skolkamraterna försökte reda ut labyrintens irrgångar. jag lyssnade förstrött. de som gick första året på nedre botten i rotundan var specialister på vilken trappa som ledde till vilken sopsortering i källaren. de i högre årskurser diskuterade genvägar till fysik- och kemisalarna. jag brydde mig inte särskilt. själv hade jag från första dagen tagit den himmelsblå trappan rakt upp till musiksalen. jag hade nämligen tumme med musikdirektören.