i oktober varje år
när molnen var som lägst
och regnet fick huden att flagna
började jag drömma
om en man som låste sin dörr
drog för gardinerna
gick bort från andningen
trädde in i rummet utanför livet
där han kunde vara sig själv
dansa med saliven på sina händer
mäta sin spegelbilds storlek
gräva kanaler i huden
och förvandla sina ögon till månar
i kretslopp kring natten
och kanske
bara kanske
fånga en av de skuggor som gick förbi fönstret
leda den i handen till rummets mitt
och älska med den vid ett levande ljus