"Annars då?" Hennes studier var sedan länge avslutade. Men kvar hade hon blivit till trots. Kvar bland kullerstenar och unga cyklister som ännu inte greppat hur menlöst deras flit är. Kvar bland dagtimmarna på gymmet, nattimmarna under en stjärnklar himmel, men över vått klibbigt gräs intill det relativt avlägsna ljudet av fart.

"Inget mer än det vanliga. Han växer så fort, så jag hinner knappt med."

Utanför sköljde höstsolen över gatan och ån med sitt paradoxalt kalla ljus. Vinden gjorde sig påmind med sin frånvaro, som visade sig i lövens stilla fallande emot gatan. Höstkappor och stickade halsdukar guppade förbi i otakt, där utanför.

"Jag fattar inte varför ni hänger ihop."
"Vi har pratat om det här förut, lägg ned. Det är över."

Hon satt mitt emot mig och rörde förstrött om i den stora tekoppen med skeden. Det lilla som var kvar på botten var sedan länge kallt. Halva min kopp var urdrucken. Det kalla kaffet som var kvar var lika motbjudande som de tankar och önskemål jag huserade i sinnet.

"Jag fattar verkligen inte. Jag lovar att jag är bättre än honom på att slicka fitta."
"Du baserar inte kvalitén på ett förhållande på kvalitén på oralsexet."
"Dessutom är jag bättre i sängen. Han är säkert inte mer än 13 centimeter."
"Han är större än dig."
"Men jag är bättre"
"Nej."
"Käft på dig."
"Dessutom slaknar han inte mitt under hela grejen"
"Käft sa jag"
"Jag förstår inte varför du måste vara så bitter. Du måste gå vidare. Ingen av oss mår bra av att du håller på så här."
"Jag önskar jag kunde skada dig."
"Du är patetisk"
"Jag vet"

Ur högtalarna smög det fram mjuka toner av en fransk, lugn jazz. Jag svepte det lilla som var kvar i min kopp och kände hur käkarna instinktivt spändes. Tankarna kunde inte kopplas ihop. Allting blandades ihop till en oigenkännlig sörja omvälvt av en dimma inlåst i ett kassaskåp. Det var så det var bäst, när jag var bortkopplad från själva tänkandet. När jag liksom inte förmådde att känna.

"Snälla, ryck upp dig. Du brukade själv hela tiden säga att allt skapas för att gå sönder."
"Jag hatar att ha rätt."

Det var samma ögon som såg mig, men en annan blick. Det var samma läppar, men leendet tillhörde någon annan nu. Det var samma ljusbrunröda, vilda lockar. Men de var någon annan som fick dra fingrarna igenom dem nu. Det var samma doft, men den var inte längre min att supa in.

"Jag måste åka..."
"Hoppas han gör mot dig som du gjorde mot mig"
"Snälla du..."
Det brände till i halsen och hur mycket jag än önskade att det var så, så var det inte kaffet jag kände.
"Gå bara."
"Du behöver gå vidare. Res någonstans, hitta ett jobb. Vad som helst."
"Jag mår bra."

Hon reste sig upp och tittade ned på mig. Hon såg uppriktigt sorgsen ut och jag hatade det. Hon öppnade munnen, som för att säga någonting, men stängde den snabbt igen. I rask takt vände hon sig om och lämnade mig. Jag satt kvar med brännan i min hals. Nu hade den spritt sig till ögonen också.

Och ingenting kan få mig att glömma