Jag är i mörkret som kramar mig för hårt
mörkret som omsluter mig och pressar sina isande kalla fnasiga läppar mot mina små blå
kysser mig men för hårt
och suger ut allt det varma som fanns kvar
alla glädjande minnen och trygga dofter
ut och ner i bukhålans oändliga tunnellabyrinter
ingen ände

mörkrets vresiga näve rycker tag i min nacke
klämmer till
smutsiga naglar svider till i nacken och mina små hårstrån slits loss och påminner mig hur vi alla gör det
slits loss

jag kvider och i samma andetag penetrerar mörkrets dånande herravälde min barnsligt ömma själ
Mina ögon rullar som sorgens alla tusen hjul
alla på samma vagn mot andra sidan
Inte en droppe blod, men en tår
för samlivet mig och mitt mörker emellan