Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Av sans och kärlek övergiven

Det finns en stängd dörr.
I och för sig finns det många stängda dörrar. Vissa mer uppenbara än andra.
En del söker man nyckeln till. Man söker liksom att slå upp dem på glänt för att ta en titt. Vissa låter sig öppnas lättare än andra.
Men så finns det dörrar man helst tappar nyckeln till. De längst bak i en mörk korridor, dekorerad med slitna tapeter, spindelväv och mörker.

Den man ställer möbler och barrikader framför och sedan lämnar ifred så länge man förmår.

Det är den dörren jag syftar på. Just min, finns inte riktigt i mitt hus. Eller jo, på sätt och vis. Men inte det huset jag sover och lever i.

Jag har i alla fall hållit den stängd. Men jag fann mig där i korridoren för ett tag sedan. När jag trodde hon fann en annan. När jag trodde hon kastade mig åt sidan för en annan.

Då gick en pojke från förr upp för trapporna. Han trevade sig fram igenom mörkret och fann handtaget.

Jag vill verkligen inte upp dit. Jag klarar inte av det. De stunder när man kommer på att man inte minns. När man inte kan komma ihåg ord eller gärningar. När skuggan föser medvetandet åt sidan för att ta itu med det som skall tas itu med.

Men jag blev ledd längsmed korridoren, till dörren. När jag efter år av kärlek och dyrkan får höra att hon inte är säker på att hon vill ha mig längre

När man blir bortglömd i lådan, som en gammal leksak. Utbytt mot en nyare, mer intressant.

Jag vill verkligen inte. Men det är inte jag som bestämmer längre. Ett dunkel som omfamnar mig och en tystnad som trycker mig. En hand på dörrhandtaget och en djup suck, tillsammans med ett förebrående knarrande när dörren sakta går på glänt.

Rå känsla. Instinkt, ilska smärta och sorg väller över mig, fyller mig, gör mig hel men ändå så trasig. Hur jag än försöker resonera bort alla känslor, intala mig själv om att det inte är någon fara att hon lämnar mig, förlorar jag alltid den kampen

Och när jag ur det förflutnas ögon kikar in i det tjocka mörkret, känner jag hur något stirrar tillbaka in i själen på mig.

Det sista jag minns är rädslan.

Rädslan för mig själv




Fri vers (Fri form) av Corto
Läst 285 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2014-09-20 03:08



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Corto
Corto