Jag har en duracellvän. Vi gick tillsammans i högstadiet och har hållit kontakten sen dess. Vad jag menar med duracell? Hon har tre barn, 3, 5 och 7, har skrivit och illustrerat tre barnböcker, som säljer mycket bra, driver ett bed & breakfast och springer tre maraton varje år. Allt detta och hon är som jag, precis 30 plus. Mitt liv känns som ett misslyckande i jämförelse med hennes. Vad har jag att visa upp? Jag är enda barnet, har läst till journalist, jobbar som informatör, visserligen på ett av Lunds största företag men ändå, har ingen man, inte ens en pojkvän, och definitivt inga barn. Motionerar gör jag inte heller speciellt ofta. Anneli ringde förra veckan.

Jaha, nu är det ett faktum. Vi ska skiljas. Lika bra det, han vill ju ingenting. Han vill inte ens att jag ska vilja något med mitt liv. Absolut inte med vårt. Vad är det för ett sätt? Att stå stilla hela tiden, vara nöjd med livet. Vi är mitt i det och det är nu som vi ska leva, eller hur? Han vill att vi säljer gården, bed & breakfastlängan också, skaffar en villa närmre stan, köper en sommarstuga vid havet och taggar ner lite. Vadå tagga ner? Jag är så jävla arg alltså. Han tycker att jag har för mycket egentid, skriver och springer hela tiden. Kan inte jag skaffa ett riktigt jobb som alla andra? Fattar du? Han är inte klok. Får se hur mycket tid han får när han ska barnen varannan vecka? Och du förresten, kan du tänka dig att passa dem tre kvällar varannan vecka när jag löptränar? Hon fortsatte och jag blev helt matt. Jag har alltid tyckt att hon har haft ett otroligt bra liv. Energin har aldrig sinat, nya projekt hela tiden men nu. Jag vet inte vad jag tycker längre. Jag tror att hon kommer att få ett sammanbrott snart. När allt klarnar för henne.

Joakim, hennes man, gick precis. Hon har stuckit. Han är förtvivlad. När han kom hem från jobbet igår satt hennes mamma i köket och grät. Barnen satt och tittade på tv. Anneli ringde och bad henne komma. När hon körde upp mot huset stod Anneli redan vid bilen. Väskorna var packade. En snabb kram och så körde hon. Sa inget. Bara stack. Joakim måste ordna med dagisplatser till de små. Det kan ta flera månader sa en kvinna på kommunen. Vad ska han göra? Han har två veckors semester kvar. Sen då? Varken hans eller Annelis föräldrar kan ta hand om barnen. De jobbar ju själva. Fy fan för Anneli. Mina ord, inte hans. Hur kan man sätta någon på pottkanten så här. Och då ska jag inte ens börja snacka om vad jag tycker om hennes sätt mot barnen. Ju mer jag tänker på det desto klarare blir min bild av henne. Hon har alltid varit självisk. Inget man ser när man inte träffas så ofta. Inget man märker när man inte lever med någon som hon. Jag tar hans parti. Oavsett vilken skitstövel hon anser att han är. Och det gör hon inte, han är bara tråkig och nöjd. Det är han som har tagit merparten av den så kallade marktjänsten under hela deras tid ihop. Jo, jag ställer mig på hans sida. Så mycket, att jag har lovat att ställa upp. Det kommer att ta ett tag för mig att inse att jag faktiskt har lovat att flytta hem till dem och ta ledigt fredagar för att vara med barnen. Jag! Jag kan inget om barn. Har knappt träffat dem ens. Vad har jag sagt ja till?

Alex bara skrattar. Det har blivit bättre mellan oss. Han skrattar och säger okej. Jag har övertid att ta ut. Jag har dessutom tre veckors semester kvar. Sen skakar han på huvudet och undrar hur jag ska klara av tre barn? Ordnar sig, säger jag och ler. Mitt leende når inte ända fram. Plötsligt reser han sig, går fram till mig och kramar om mig. Han viskar att han saknar mig. Jag gör något jag inte brukar göra. Jag ljuger. Viskar att jag saknar honom också. Jag vet numera hur snabbt han kan svänga och jag måste få den här ledigheten. Han kysser mig. Först trevande. Som för att sondera terrängen. Jag spelar med. Kyssarna djupnar. Vi skiljs åt. Jag tar ledigt resten av dagen, åker hem och packar. Stannar till vid systemet på vägen till mitt nya familjeliv. Några flaskor vin måste jag ha med mig.

Joakim är uppe vid stora vägen och målar stängt för säsongen över välkommen-skylten, med stora svarta bokstäver. Han vinkar. Jag stannar och väntar på honom. Vi kör upp tillsammans. Det står tre barn och vinkar i köksfönstret. Jag känner hur det knyter sig i magen. Joakim parkerar och kommer fram till mig. Öppnar bagaget och tar två av mina väskor. Han ser min oro. Ler och säger att det kommer att ordna sig. Vi har tre dagar framför oss tillsammans. Gott om tid. Nu ska han laga mat och jag ska få tid att packa upp. Han kan inte tacka mig tillräckligt för allt jag gör. Fan ta Anneli. Hoppa tillbaka hem med dig, din jävla duracellkanin.