Knack
Knack, knack
KnackknackKNACK

Någon var jävligt ivrig. Så långt hade jag koll. Koll är dock ett väldigt starkt ord att använda i ett sammanhang som detta. För att vara sanningsenlig bör man använda rätt ord för rätt sak

Faller man in i en sådan fälla kan ens språkbruk lätt bli...
Jävligt torrt och träigt, om man nu får uttrycka sig så.

Vi försöker igen:

Någon bankande väldigt ihärdigt och ivrigt på min dörr. Detta var jag vagt medveten om i mitt dimmiga, nyvakna tillstånd där jag ej hade koll på någonting, förutom en grej. Den grejen hade jag stenkoll på. Jag hade koll på faktum att jag ej hade koll på något.

I alla fall vänder jag på mig, ramlar ur soffan med ett stön och hittar ett par gamla kalsonger jag inte använt på nästan lika lång tid som jag inte tvättat dem. Det får duga.

Jag vinglar fram till dörren, vrider upp låset och möts av ett strålande solljus som verkligen hatar mig. Det kändes som det då i alla fall. Jag kunde urskilja två gestalter, och en näve som träffade mig hårt i ansiktet och väldigt fort gav mig en enkel biljett till landet "Djup drömlöst tillstånd av omedvetande".

"Jag säger dig, Henry, vi är i fel hus."
"Vad fan gör vi när han vaknar?"
"Vi drar innan dess. Såg du honom? Han har ingen koll. Han lär ju tro att han snubblat eller någonting."
"Han såg ut som en sådan. Ett riktigt jävla vrak."
"En ärkeröv av högsta klass. Med väldigt bra smak i dryck."
"Rätt så, fyll på glaset, Nick. En till hinner vi innan han vaknar till liv."


"Så, vad är det frågan om?"
Jag drar ut en stol och faller ned på stolen. Jag trodde aldrig jag skulle se någon människa så förvånad av att se mig sätta mig vid mitt eget bord, i min egna lägenhet.

De tittar stumt, och för övrigt jävligt dumt på mig med ögon stora som bowlingklot. Den ena ser ut ungefär som jag känner mig - Otroligt grå, tunn, tom och trött. Orakad, smått blodsprängda ögon.

Den andra ser ut som att hans mor och far samtidigt var hans morbror och faster.

Jag drar flaskan och ett gammalt glas till mig och känner irritationen växa lite. Vad är det för stil egentligen. Vem bryter sig in, golvar någon, invaderar denne högst respektable medborgares kök för att sedan plundra barskåpet, utan att ens berätta vad fan de vill?

"Hör ni dåligt eller? Vad fan har ni här o' göra?"

"Eh..." Börjar den trötte grå. Makalöst. Vilken fascinerande människa. Hans röst låter precis som han ser ut. Trött, släpande. Den där rösten man inte kan lyssna till mer än ett par minuter innan Jon Blund kommer och sprutar tomtesäd i dina ögon.

"Ni förstår: Jag är Nick, och min kamrat här är Henry. Det är ett högst olyckligt sammanträffande att vi denna eftermiddag finner oss här. Herrn är inte den jag och kamraten min söker, nämligen."

"Rätta mig om jag har fel, jag är inte i branschen: Men det känns lite spontant som en jävligt sund idé att kolla om man hittat rätt innan man golvar en stackars sate."

Jag tar ett par djupa klunkar ur glaset och känner plötsligt hur smaken av alkohol vattnas, och tunnas ut av den starka järniga smaken av blod. När jag sväljer känner jag hur något hårt och vasst trillar nedför svalget.

De båda tittar ned i bordet och skäms lite. Den uppenbart inavlade kufen tecknar cirklar med pekfingret.

"Jo, alltså... Ja. Säg inget till chefen, är ni snäll. Ni vet hur hårda tider det är just nu. Facken är i princip utrotade, och chefen gör lite som han vill med oss. Det är så svårt att få ett fast heltidsjobb förstår ni..."

"Jag fattar." Nickar jag, och tänder en cigarett. Jag skakar ut två stycken till, och håller uppfordrande paketet mot dem.

Båda skakar på huvudet.

"Nej tack," börjar Henry. "Nick tycker att jag borde passa figuren. Finns ingenting som sabbar joggingrundan som taskiga rökarlungor."

"Dessutom smakar säden sämre." Flikar Nick in, och han och Henry nickar åt varandra, och ger varandra en blick som jag har väldigt svårt att tyda innebörden av.

Som på tecken, som om en klocka klämtat till och väckt en tanke till liv, vänder båda sina ögon mot mig. Och jag ser det lite bättre nu, de ser hungriga ut.

"Well. Ni lär ju ha suttit här ganska länge, va? Vem det än är ni söker, borde ni se till att hitta denna filur innan det är för sent. Ni har ett jobb att sköta, och det har jag med. Försover jag mig på morgonen, blir chefen ruskigt arg. Jag kan också få sparken, vet ni."

"Det är eftermiddag." Säger Nick.
"Fan." Säger jag.

Sedan reser de sig båda upp, och lämnar sina halvfulla glas på bordet och hasar sig ut genom köksdörren, och ut ur lägenheten. Jag vänder på huvudet, och hinner se hur de fattar varandras händer innan ytterdörren stängs till.

Smaken av tobak, blod, alkohol och dålig tandhygien sitter kvar i munnen. Det känns tomt där tanden jag svalde tidigare satt.

"Aja, ett hål mindre att pröjsa för..." Jag småler, och börjar förnöjt gnola på en glad melodi medan jag super in röken.

Det kanske inte blir en sådan tokig dag ändå.