Den ordlösa poesin.
Den slumrande dagen.

Köket och lampan
mannen vid köksbordet.

Klockan som tickar på väggen.
Ute sover björkarna.

Snötäcket ligger tjockt
och en väg tar slut.

Om han skriver.
Ett endaste ord.

Ett ord som inte betyder någonting.
Snart är dagen slut.
Går i glömska

Det regnar. Bara vinden.

Han vrider sin kropp runt några varv
andas tungt och det knakar i takknocken.

trappan ner och kall luft viner
genom små glipor. så mycket liv
i den stora skogen utanför

Han tänker.
Tankarna är ord.

hela huvudet är fullt av tankar
ett helt liv passerar.

En tid som förlöpte.
Morgondagen lovar.

Snart går solen åter upp bakom krönet.

I ett ensamt land är stjärnan nära.
Aldrig långt bort. I ensamhet är den alltid i närheten
en bit ovanför.

Han följer nyheterna från en radio på köksbrädan
bland allehanda interiör.

De orden flaxar endast runt i hörnen och är bara ovidkommande ord.
Hans tankar är fullt sysselsatta med annat.

Han går ut och jag skriver.
Jag skriver ned honom rad för rad

och hans kläder
och hans trötta ögon
Han är en gammal man

jag skriver ned alla de ord
han tänker de är inte många.

Det är en sorts frihet för mej att slippa det. är snarare en bild,
en kontrast som klarnar för mej