Min polare hade världens schystaste föräldrar
hos dem fick vi snusa och röka
vi ville prova att supa också men det fick vi inte
Supa ville de göra själva!
Polarens farsa var från norrland
där super man för att man måste
norrlänningen är så priviligierad,
att han måste hålla skogen och lättsinnet på avstånd, brukade han säga
i småland söp han för att komma nära
komma hem
för att vältra sig i minnet av oändliga skogar
älvar så breda att det tar veckor att staka sig över dem
han söp
för att minnas delar av det som var
och för att glömma det mesta
när polarens pappa var full var livet enkelt
han var stark och glad
sjöng och skrävlade
lärde oss ett och annat
om när han utan hjälp,
släpat tjuvskjutna älgtjurar flera mil genom myrmark
eller hur han med sin brorsa,
snodde en bil i någon by och körde hela vägen från malmberget till nordkarelen,
på en tank
vi lyssnade storögt
när han grep flaskan, irrade min polare med blicken och såg orolig ut
polarens farsa,
ibland somnade han på hallgolvet
fyllan rann ur ena mungipan
han sov som ett barn
då fick polaren vara farsa,
åt sin farsa
skötte om honom
plockade i ordning
la en filt över den sovande
en kudde till stöd
en dag var polaren ledsen
han svor och spöade upp en grannunge
hans farsa var sjuk
han hade blivit sjuk av sin längtan,
avståndet till norrland tärde på hans kropp
levern växte och skrumpnade
kräftan tog sig in i honom
polaren vårdade och skötte
tynande far
när vi var sexton dog hans farsa
till begravningen kom nästan
ingen