Sitter i hans soffa i det vita rummet.
Allt är vitt för att han gillar skalor och "continuums".

Han berättar om höga byggnader med dämpad röst.
Problematiserar min världsbild.
Som verkar så främmande.
Utifrån det avstånd
Som skapats
Mellan
Oss.

Rispar mina rödmålade naglar mot hans vita vägg.
Lämnar ett avtryck i hans kliniska ordning.
Medan han förtär mig viskar han
Att han vill beskydda mig.
Från vad, undrar jag.
Från mig själv?

Sitter vid hans dukade köksbord.
Allt är förutbestämt för att han gillar pragmatik.

Han berättar att allt tar slut.
Sen håller han om mig.
Tills jag reser mig
Och går ut.