jag sitter i fåtöljen
hos yvonne
som analyserar och observerar
där det eskalerar
och varför jag tänker
att fan, jag är osynlig
* * *
det luktar orangefärgad barnmat
pastagratäng med skinka och ost
från mina slimmade jeans, bandtröjan
har tydligen hål men jag har ingen koll vad spelar det för
roll.
vilken roll jag har, pratar hon om
om jag klär mig till ett offer
för omvärld & mig, har så så såå höga
krav
'
& skoskav
från mina röda converse jag fick
på en så kort promenad och jag
tror inte yvonne förstår
(och jag sitter inte
alls i fåtöljen, håller upp mig medan hjärtat
rusar
och jag svettas / ihjäl. /
..........................jäklar)
svär
a
får jag inte göra i min släkt och
det tär. att inte finnas
såhär, men är det verkligen så. yvonne frågar
när jag är osynlig och jag nämner tre exempel;
1. PÅ ETT BADRUMSGOLV varför märker han inte
att jag ligger här. hur högt ska jag gråta, hur många
linor, streck ska jag hinna dra innan det är
försent
2. HEMMA HOS FARMOR oj vad stor
du har blivit, kan du redan
stå krypa runt snart gå vad långt
hår och gulligullgull pusspuss ska hon säga något
till mig snart
3. INNE PÅ WILLY'S människorna flyttar sig
inte jag kan inte gå
förbi, de tränger sig före, kan ingen bara vara
lite hövlig
* * *
du kan inte förvänta dig
sådant, säger hon, inte
att de läser vad du känner.
det är upp till dig.
hon säger att det är psykologiskt
och hon säger
att det gäller att vara logisk.
inte tro på ångesten & dess tankar och hon pratar
om känslokärna
och förnuftshjärna,
och kanske har yvonne rätt.
kanske luras knoppen, kanske bedras
kroppen och jag tänker att kanske
kanske
kanske
är jag inte osynlig
utan bara helt jävla obetydlig