Det jag minns är att du brinner. Det svider av hettan i mina ögon och jag kan inte se dig. Jag har letat i flera timmar, något hemskt pågår. Du försvinner längre och längre bort som om någon grävt ett djupt hål och långsamt sänker dig ner i mörkret.

Du svarade ja. Det gör mig livrädd. Jag börjar tvivla på mina och dina känslor. Jag vill ha dig så nära att molekylerna i min kropp inte vet hur de ska röra sig. Allting dras åt olika håll. Så vacker när du lutar dig över mig. Mina händer genom ditt tjocka hår och alldeles för ärliga ord. Varför fick vi inte sommaren. Hur lång tid har det egentligen gått sedan jag träffade dig första gången. Det var bara så, det var du.

Det jag minns från mina drömmar är att du dras från mig. Inte till mig. Allt blev för bra för att vara på riktigt och min hjärna kan inte hantera det. Det glider ner mellan sprickorna i min själ. Djupa andetag, flämtande hämtar vi andan.

När du ser på mig så tar jag av mig mina kläder. Du skrattar nervöst, jag är så ivrig. Önskar att allting inte var så svart. Att jag inte druckit den där extra flaskan vin och svalt den där tabletten. Men jag tror att vi ramlar. Det är så mycket hud, överallt. Det finns så mycket att röra vid. Föreningen är explosionsartad. Jag känner mig döende på samma gång som jag aldrig levt mitt liv till fullo på detta vis innan.

Ljuset bländar. Kniper igen ögonlocken så hårt jag kan, trycker mig in i ditt bröst och låtsas sova. Hellre mardrömmar än att vakna. Låt det inte ta slut.

Jag kommer ihåg hur du ler. Hur du går. Att du inte rör vid mig utan bara puttar igen dörren så tyst du kan. Du brinner. Jag är aska. Aska som gnids och pulverviseras mellan dina fingrar och lämnar smutsiga avtryck överallt du tar i. Det finns inget. Vi existerar inte. Det är bara du och jag, separerade.