Hans ögon är inte blanka, de är dränerade.
För varje blinkning avdunstar vattnet och kvar är tunn grumlig hinna av salt.
Det är inte tårar, det är frustration. Ett slags slag i världen samlad, som konstant sker på den saltbana till ögonglob han bär.
De vita resterna utav tårar är kratrar, tusentals dampartiklar från miljoner atombomber. Han har aldrig ens sätt världen, han har i sjutton år levt med ögonlocken nedfälld.
Han har inte sätt hur en november dag ser ut eller hur kärlek kan ta form.
Han har bara hör de ord som sagts och känt den doft regnet utsöndrar. För det är inte regnet som doftar eller ens marken, det är två element som slås samman i en kombination och skapar en unik doft.
Han har inte sätt hur ett barn bli slaget eller hur en avrättning går till.
Han har bara hör skriken och känt, under ögonlocken att det är så fruktansvärt fel. Han har samlat och lagrat, varenda synd som begåtts i vår värld och har han samlat, för han, han vet, att om han glömmer detta, ser bakom det, så finns där ingenting att se.