Jag är helt slut. Sitter som en tillplattad padda i soffan. Orkar inte ens sträcka mig efter vinglaset. Goda nyheter. Joakim har trettiofem föräldradagar kvar att ta ut. Han har dessutom lyckats få både sin mamma och Annelis mamma att ta var sin dag i veckan. Kommunen har lyckats ordna fram dagisplatser till efter julledigheten. Och det på en förskola tre kilometer härifrån. På vägen till Mikas skola dessutom. Två månader till dess. Det klarar jag. Troligtvis. Och vem vet, kanske Anneli kommer hem imorgon, helt ångerfull och kärlekskrank. Tänk om hon tänkt om. Fast det tror jag inte. Just nu vill jag inte tänka på henne. Måste summera dagen. 

Väcktes klockan halv sju av en kissig treårig Milla. Sedan var det lika bra att stanna uppe. Kokte kaffe och bakade bullar. Ja, alltså värmde upp djupfrysta frallor. Läste tidningen i fem minuter sen kom hela gänget. Vi hade en lugn förmiddag med TV mys. Jag packade en matsäck och tog barnen med mig till Skrylle. Vi var ute i fyra timmar. På vägen hem stannade vi till vid affären och handlade en massa mat. Joakim hade tänt brasan och spelade soft musik när vi ramlade in genom dörren med matkassar och skratt. Sant, jag lovar, vi skrattade. Han tittade upp från soffan och gav mig ett leende som jag inte vet riktigt hur jag ska tolka. Förvåning? Tacksamhet? Vet inte. Jag är hungrig, säger Neo. Fixa mat pappa. Cicci har köpt skruvar och korv. Och den goda tchetchupen. Och jag säger, först tar vi av alla smutsiga kläder och tvättar av oss. I badrummet stannar jag upp mitt i handtorkningen av Mika. Tittar på mig själv i spegeln. Vem är jag? Mamma Cicci? Jag vill inte ha eller ta hennes plats. Ändå faller jag in i detta som vore det det mest naturliga. Tänk om mamma såg mig nu. 

Joakim kommer och sätter sig bredvid mig i soffan. Tar min hand och ger den en puss.
- Tack.
- För vad då?
- För att du ställer upp. Jag fattar inte hur bra det går.
- Inte jag heller.
Vi skrattar.
- Du kan låsa din dörr om du vill. Så du får sovmorgon imorgon.
- Det ordnar sig.
Vi sitter tysta. Han dricker lite vin. Tar ett djupt andetag och viskar.
- Vad tror du hon gör nu?
- Vet inte.
- Vet du vad jag gjorde igår?
Han vänder sig mot mig. Jag skakar på huvudet.
- Jag spärrade vårt gemensamma konto och ändrade koden till mitt konto.
- Det gjorde du rätt i.
Förvåning sen ett leende.
- Jag grät hela jävla dan när ni var iväg men nu mår jag så bra. Fattar inte att det kan kännas så. Jag är lättad om jag ska vara ärlig. Hon är borta. Hur länge vet jag inte men jag vet att jag inte kommer att ta henne tillbaka. Fan, det du har gjort de här två dagarna är mer än hon brukar göra på flera veckor.
Jag vet inte vad jag ska säga. Han känns så nära. Inte fysiskt eller sexuellt. Nära inom liksom. Det ilar till lite i maggropen. Jag dricker mer vin. Milla ropar på honom. 

Jag tar fram min mobil. Två nya meddelanden. Från Alex som saknar mig blink blink. Och från Anneli som vet att jag är där och aldrig för sitt liv kunde tro att jag skulle svika henne på detta viset och jag kunde hälsa honom att hon inte kommer hem i första taget. 

Bra. Hoppas du har batteriladdaren med dig så du kan fortsätta hoppa ett bra tag till. Jag svarar, gör det själv. Jag är ingen sekreterare.