Jag ser dem skrida uppför trappan vid Riksmötets öppnande.

Jag ser dem träda fram på Röda mattan vid olika galor.

Jag ser deras självbelåtna   leenden  och deras ryggdunkningar för att ge och få  bekräftelse.

Nu är jag i de utvaldas skara. Inget ont kan nå mig nu. Men det är viktigt  att jag håller mig kvar bland de utvalda.

Finns jag inte kvar där längre; väntar avgrunden.

Så bäst fortsätta le, dunka ryggar och kramas; även om leendet sitter lite snett ibland.