Döden och himlen
bor runtom.

Själva isen jag går på
och skorpan som vid en torr kind
där frusna tårar
blivit små glaciärer,

det glittrar så,
Tågfönstren blänker när jag blinkar med ögonen.

När du blinkar tillbaka tinar din kind

Döden handlar inte om någonting
vad är det för ord egentligen jag begriper ingenting

jag vill bara vara som ett barn och leka detta liv.
En gång så nådde inte mina fötter botten
och jag hamnade under ytan.

Jag förstår att mina skulderblad borde fått vingar.

Men någonting inom oss flyger jag vet jag känner

Föresten spelar inga ord
egentligen någon roll.

En snöflinga bryr sej inte om
att jag skriver den.

Den hinner både smälta bort
och dunsta

innan jag ens hunnit ned med mina fingertoppar
på tangenterna
så är nog själva livet ändå.