Jag hade en livsdröm.
En sedan barnsben utarbetad plan för livet.
Något som gjorde att motivationen sällan tröt
för där drömmar bor finns också drivet.
Det genuina, äkta men också barnsligt naiva.

Men sällan blir det som man tänkt sig,
alltför ofta blir man knockad, nerslagen och där ligger man.
Orkar inte ta sig någonstans.
Det gör ont, man är sårad och nedbruten.

Jag har tagit mig upp nu, men än är jag är inte på fötter.
Hasar omkring på mina bara knän som skrapar i marken,
ger mig friktionssår som svider.
Det nöter och nöter men jag tar mig ingenstans.

Men det är ju bara en känsla, för jag rör mig framåt, sakta men säkert.
Mot en ny dröm, ett nytt hopp som tänds inuti.
En låga som brinner livligt nu, men inte lika starkt som tidigare.
För på något sätt är jag märkt av det som inte blev, misslyckandet.

Livet ville annat och då kan man inte göra annat än att anpassa sig.
För det är väl så vi gör, vi människor, anpassar oss.
Vänder ut och in på oss själva för att själen ska få ro.
Även om det innebär att jag är lite mindre jag,
och resterande del tillhör livet

Jag hoppas en dag att min låga ska få brinna ut
att min veke av längtan och förväntan ska få bli aska
inte blåsas ut innan jag nått målet