Talaren lämnar mikrofonen ifrån sig, och ett dunkel lägger sig över salen. Fyllda av förväntan och spänning inväntar publiken orkesterns initiativ, och på dirigentens order så fylls hela salen med ljud.

Toner så fagra och lätta - Andra så djupa och mäktiga.

Resten av publiken sitter hänförd, men jag har svårt att njuta. Tummar rullas, suckar dras, och tidens passage inväntas.

Orkestern tystnar, vi reser oss och går ut. De skrattar, stojar, pratar och uppskattar. Jag följer efter.

De sätter sig ned, och beställer kaffe och bakelser. Jag tar en dubbel espresso och sätter mig bredvid. Det tar lång tid innan jag temporärt glömmer, och åter finner de känslor som dolts djupt inuti tomheten som så ofta råder i mig.

Jag ser färger igen. Om än bara för en liten stund.

Här är det mörkt hela tiden. Band efter band kliver upp, men jag hör inte vad som skiljer dem åt. När alla är där inne går jag ut för att de inte ska se hur smärtan stundom läcker ur mina ögon.

Det är i dessa tider, när allting blir till aska i min mun. När allt som låter bara växer till en fontän av oljud. När alla färger lämnar världen grå, och kal.

Då smyger jag tyst nedför trapporna, när sömnen som bestulits mig håller dem fångna.

Och i mina händer väger jag en enkel biljett till ett fjärran land.

Jag kramar om handtaget. Låter spetsen passera fram och tillbaka över mina revben, och tänker på hur lätt den skulle finna sitt mål i mitt magra bröst.

Jag trycker lite. Ibland så mycket så att det sipprar ut litet blod.

Det sticks lite, och jag ryser till.

Kanske ryser jag till för att det skönt.

Kanske ryser jag till, för att det skrämmer mig att jag tycker smärtan är skön.

Jag tänker efter, länge och noga. Varje natt.

Sedan när min rutin är genomförd, så faller jag ned i ett tjockt, drömlöst töcken.

Som om det vore den vanligaste kvällsrutinen i världen.