Ack du lilla barn, som i skuggan bara stå
de andras lekar
får du bevittna ändå
kull som ta-fatt
över skolgårdens slätter
din ensamhet kväver dig
dagar som nätter

Ack du lilla barn, som redan minns
att gårdagens tomhet, återfinns
i morgon
liksom nattens panik
räds du skoldagens ljusning
utav problematik

liksom ångest, i månlandskap
tvingas du in, i utanförskap

Ack du lilla barn, som ingen ser
som gömmer sig
ifrån alla er
med kritik
blickar och skratt
jagas du bort
med allt elakare
och grymmare spratt

du tvingas avstå din rätt
till barnaskratten
för att gråta ut smärtan
sömnlöst om natten

Ack du lilla barn, som ingen vill känna
som ingen dina ögon
av rädsla ses bränna
av oro, skräck och skam
längtar du in
i en tryggare famn
men dom, som inte heller kan se

kan inte ett lugn
kan inte trygghet
kan inte trösten dig ge

ack du lilla barn, som i skuggan står
utan vän och gemenskap
utan nån som förstår

andas

de ljusnar med tiden
när framtiden vaknar
får du smaka av friden

men dom
deras eko finns kvar
sargade minnen
av de som var

du minns
deras spratt, din panik
du minns
utanförskapet, så osagolikt

och tragiska kanske
men minnen
nu blott
med erfarna ögon
så har du förstått

att du lilla barn
aldrig gjort fel
och
i framtidens infall
kan du bli
nästintill hel

och
du lilla barn
som nu blivit glömd
fick möta din framtid
bättre än drömd

du är förträngd
utav dom
men inom mig
levs du kvar

du sorgsna lilla barn
som en gång var jag