Hon hade dem sortens ögon som kunde få henne att se så innerligt ledsen ut om hon tappade leendet, och om hon skulle få för sig att pressa ihop sin käke skulle ett förbannat uttryck ta form, inte ens vidskepligheten vågade se henne i ögonen då. Det slog mig att hon kanske är så ledsen som hennes blanka trötta ögon visar, hade hon för en sekund fått glömma bort muskelminnet hennes läppar hade inpräglat, så kanske giporna skulle falla ned och sakta gjorde de mjuka kinderna sig lösa och började falla ned tills det nådde hennes axlar. Där skulle hon sitta med huvudet en aning bakåtlutat och räka på antalet löv på varje träd. Hon skulle blinka och hålla ögonlocken nedfälld i några sekunder mer än vad man brukar, för då kände hon hur det sved, hur torra de var, på utandningen öppnade hon ögonen. Vissa stunder blinkade hon inte på flera minuter, då lät hon bara tårna rinna, de stackars tårarna som bara ville skydda hennes ledsna ögon, de som bara ville hjälpa. Blinkningen efter detta var alltid extra hård, som för att släppa greppet om dem och när ögonen öppnades på utandningen var tårarna borta. Såhär höll hon på jämt.