Obalanserade hjärtan
Mitt hjärta har aldrig
riktigt vågat tro
att det kan bära sin egen vikt
all obalans mellan
längtan och fruktan
får dess existens att tippa över
vare sig det stannar på marken
eller försöker att pröva sina vingar
och det är nog därför som
mina händer tvekar
av det enorma avståndet
mellan min kropp
och din bortvända rygg
när vi ligger i sängen
varje liten centimeter
är ett ljusår om natten
och det är nog därför som jag
letar spår i resonansen
i våra telefonsamtal
i våra små prat om ingenting
och i våra "sov så gott"
när vi precis ska lägga på luren och jag säger:
"jag saknar dej..."
...
klick
...
"...som fan"
jag har nog inte berättat det för dej
men jag drömmer den där drömmen igen
nästan varje natt nu
du vet
att du bor i en liten timmerkoja djupt inne i ödeskogen
"jag älskar dej"
säger jag
till din ryggtavla
och tar ett steg in genom dörren
du vänder dej om
alltid på samma sätt
som en januaristorm
"jag älskar inte dej!"
skriker du
och riktar
ett hagelgevär mot mej
Pang!
allt går i gråskala
utom blodet i mitt ansikte
när dörrposten splittras
och träflisor
river upp min ena kind
flykt genom skogen
snabba steg tätt efter
"jag älskar inte dej!"
Pang!
skogen faller
himlen faller
och till sist faller även jag
och vaknar
ibland bredvid dej
men för det mesta ensam
och för det mesta
tänker jag alldeles för mycket
jo, jag vet ju det
precis när jag har vaknat
precis innan jag ska sova
och alla ögonblick däremellan
hela
tiden
älskling
ibland inbillar jag mej
att jag kan läsa dina tankar
och undrar när du ska våga
formulera dem på riktigt
hur lång tid det ska ta tills
vissheten växt sig stark nog
att betvinga din rädsla för att såra
Pang!
...
"jag älskar inte dej!"
...
näe, jag vet
jag kan inte läsa tankar älskling
allra minst dina
men jag är så trött
på att känna mej
hemma i vilsenheten
och jag är så trött
på att leva med
ett obalanserat hjärta
som tvivlar på
sin förmåga att bära sin egen vikt
och flyga.