Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
En historia som osökt banade sig fram medan jag renoverade ett grisstall.


Novell: Dyngrännan

Från griskätten leder en kanal snett genom fähuset ut under syllen i det fria, dit där den gamla gödselstacken förmodligen låg. Förmodligen, och det är en inte alltför obegåvad gissning, eftersom luckan till utgödslingen sitter i väggen ovanför den med plankor täckta dyngrännan. Plankorna är i sin tur täckta av femtio års damm och den bruna beläggning som fukt i förening med djurgödsel bekläder alla ladugårdars golv med.

Nu skulle det byggas ett hönshus i den gamla griskätten. Plankväggar restes, ventilation ordnades såväl som en lucka för hönsens in och ut spatserande. Golvet skulle beströs med sand. Det är ju viktigt att hönsen kan inmundiga lite grus till sin matsmältning, och kalkkross hjälper skalbildningen till alla kommande frukostägg.

För säkerhets skull tog jag ett sånt där elinstallationsrör i vit plast och prövade att dyngrännan ännu fungerade, det kunde ju vara praktiskt att då och då kunna skotta ut all gödselbemängd sand och spola rent i hönshuset. Efter någon meter fastnade röret. Det satt helt enkelt ett tvärstopp någonstans inne i rännan.

Många, många år tidigare vaknade en äldre dam i grannbyn av ett ovant ljud. Morgonrodnaden hade just börjat flamma i trädtopparna och ur grådasket löste sig efterhand allt det som ögonen så kärvänligt betraktar dagligen, oftast utan att verkligen se det.
Men ljudet? Ett skrapande, släpande ljud från ett av fönsterna i salen. Någon på väg in? Någon på väg ut? Hjärtat slog hårdare redan innan tanken for genom huvudet.
Snabbt ilade frun till väggkontakten, fumlade innan hon slog på allt vad kontakten kunde tända. Blev stillastående, ja om det nu var nån där inne i salen..

Ljudet upphörde. Försvinnande steg hördes på grusgången.. En bildörr slog igen och i den skumma junidagingen gled en obestämbar bil med släckta lyktor ut till stora landsvägen och försvann. Med hackande andhämtning och dunkande pulsar lyssnade hon vid dörren till salen. Länge. Men inga fler ljud hördes.
Skulle hon våga sig in? Nyckeln satt i dörren på hennes sida. Varsamt låste hon dörren.. hann tänka på det där om att låsa stalldörren när hästen redan stuckit sin kos. Men det kändes ändå tryggare och om något var stulet kunde det i alla fall inte spela någon roll om det upptäcktes en stund senare. Hon ägde ingen telefon och kunde ändå inte påräkna någon uppmärksamhet från någon som kunde göra något, om nu något hade hänt.
När dagsljuset äntligen var skarpt nog att avslöja alla de nya spindelnäten i rosenbuskarna under salsfönstret syntes det tydligt att någon tagit sig in i huset under natten. Ena fönsterhalvan var öppen, karmen bruten, och jordrester syntes på fönsterbrädan och några avtrampade grenar med knoppar som aldrig skulle blomma var nerhälade i myllan.

Nå, vad kunde de väl ha varit ute efter? Inte förvarade hon väl något av värde i den sällan använda salen? Så dum var hon inte att husets värdesaker förvarades så lätt åtkomligt. Hon låste upp salen och såg sig omkring. Jo, det hade flyttades en massa saker, det var några halvt utdragna lådor som visade att man hade letat. Men efter vad?
En tavla stod med ryggen åt henne nere på golvet under den plats där den brukade hänga. Hon lyfte upp den och skärskådade ryggtavlan. Det gamla täckande pappret hade rivits av och på masonitbakstycket under syntes en ljusare rektangel och några gulnade limrester, något måtte ha suttit där. Tavlan var ett arvegods som följde med huset och alltid fått hänga kvar. Vad hade suttit där? Som det var värt att bryta sig in i huset för?

Inget annat fattades vad hon kunde se. Inget var sönderslaget, inget förstört. Nå då kanske man kunde låta bli att göra väsen av det.

I huset hade det en generation tidigare bott en annan gren av släkten. Om den visste byns folk att berätta ett och annat som det var svårt att belägga sanningshalten av. Men rykten visste säga att inte alla barn i huset tillkommit i äkta säng. Men även om en av sönerna på det gamla familjeporträttet inte särskilt liknade vare sig far eller mor, i alla händelser inte på just det fotografiet, så kunde man ju inte vara säker på saken.

Men en av husets innevånare visste besked och hade avbördat sig sin hemlighet på ett skrivpapper med förtryckta linjer utrivet ur en av barnens skrivböcker. Inklistrat i ett kuvert hade hon, för det var en av kvinnorna i huset, fäst brevet på ryggtavlan till en målning som föreställde familjen stående framför huset.

Men nu hade alltså ett inbrott avlägsnat något dokument? En arvstvist hade för någon vecka sedan utspelat sig mellan arvingarna till den gård dit de förra ägarna hade avflyttat. Kunde det vara så att vad det nu var som hade suttit bakom tavlan hade med saken att göra? Frun funderade och kunde inte bli klok på mer än att detta var besynnerliga tankar. Och än besynnerligare blev det kort därefter då den ene av de två arvtagarna drunknade i träsket bortom samhället.

Plaströret hade alltså visat att det satt något i dyngrännan. Jag lirkade med röret och kunde dra tillbaka det, men inget följde med. Så det var bara att bryta upp brädorna över rännan. En meter in låg ett fastkilat föremål. Hårt inlindat i brunt vaxpapper låg en plåtcylinder med skruvlock. Motvilligt gav locket efter. Ur cylindern drog jag fram ett hoprullat ark, det såg ut som en sida ur en gammal skrivbok från förr.
Den handskrivna texten visste berätta att NN inte var far till AA från XX. Det hade hans mor anförtrott åt detta skrivboksark.
Inga av namnen sa mig något. Men jag visste ju att det fanns släktkunniga människor att fråga. Så jag frågade.

AA var den av sönerna som hade ärvt gården dit de flyttade. Brodern som drunknade var det äkta och egentligen arvsberättigade barnet. Omständigheterna runt hans död hade aldrig klarlagts. Men man visste att den drunknade inte varit simkunnig. Man hade funnit honom fullt påklädd i träsket.

Den som hade kilat in hemligheten i dyngrännan hade tjänat på det. Och vem vet om inte samma dokument var anledningen till att dennes broder drunknade i träsket bortom byn.
Men varför doldes det i denna dyngränna på denna gård?
Som av en händelse hade jag en tid tidigare rivit en innervägg på ett loft ovanför bakstugan. Innanför panelen satt två fotografier, ihopkrullade, på två boxare, en svensk och en finsk, från den tid då inbrottet skedde hos den där frun. Och ett vykort adresserat till ovan sagde AA som varit lärling hos ägaren till denna gödselränna.

Kontroll av mantalslängden visade att AA gått ur tiden några dagar innan jag hittade röret. Hans dödsannons var införd i dagens tidning.






Prosa (Novell) av Björn Donobauer
Läst 724 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2014-10-12 06:31



Bookmark and Share


  Minkki VIP
instämmer med walborg! Fascinerande!
2015-01-08

  walborg
Du borde skriva deckare!
2014-10-12
  > Nästa text
< Föregående

Björn Donobauer
Björn Donobauer