Hon var bara en flicka, med tovigt hår och skygg blick. När bomberna föll var det inte henne de träffade. De träffade alla andra i stället. Om hon blundade kunde hon höra vrålen när livet helt plötsligt stannade upp. De tystnade aldrig.

Hon var bara en flicka, med tovigt hår och skygg blick. Hon slog armarna om sig när soldaterna klev in i huset. Betraktade dem medan de slet ut kläderna från hennes mammas byrå och rev sönder böckerna hennes pappa älskat så. De såg henne inte under stolen. Hon försökte hålla andan när de svarta skorna med stålhätta där fram närmade sig henne, men lungorna väste. Skorna stannade. Hade hon velat hade hon kunnat sträcka ut handen och nuddat vid dem. Men hon rörde sig inte. De kastade några koppar i marken och ristade in ordet "Judesvin" på en av kökets väggar. Sedan vände de och gick, utan henne. Hon var ju osynlig. Det blev tyst. Tryckande tyst. Efter ett tag kunde hon höra deras röster utanför. Hon vilade hakan mot sina smutsiga knän och blundade. Bildörrar slog igen. Brummande motorer. Sedan var hon ensam.

Huset ekade.

Hon var bara en flicka, med tovigt hår och skygg blick. När väggarna blev varma och svetten började pärla sig på hennes panna satt hon kvar under stolen. Hon kände igen det knäppande ljudet. Det var trä i lågor. Rök slingrade sig genom rummen. Det sved i hennes ögon, men hon tvingade sig själv att fortsätta titta. Med glansig blick stirrade hon ut mot de utslängda kläderna och sönderrivna böckerna i hallen. Såg elden fatta tag i dem. Huden brände när hon begravde huvudet i sina armar.

Hon var bara en flicka, med tovigt hår och skygg blick. Osynlig för världen. Inte ens elden hade sett henne.

De hittade henne i en hög av aska.

Hon levde och åldrades. Mötte blickar och höll om barnbarn, men ingen såg henne.

För hon var bara en liten flicka, med tovigt hår och skygg blick. Osynlig för världen.