Här susar vi omkring i rymden
tillsammans på världens vackraste boll.
Men det stormar i vattenglasen, det stampas
med arga fötter och räddmagen knyter kolsäck,
skriker främmande är skrämmande. 

Varje kropp bär sitt hjärta som en trumma,
dovt invändigt går klockan, slår klockan,
dunkar liv, dunkar blod, dunkar puls –
av jord, av jord, av jord, av jord. 

Om vi ömsesidigt bytte skinn med varandra
skulle vi kanske se att det som skiljer förenar.
Jag är inte du, du är inte jag, vi är vi –
vi som lånar nu av både då och sedan. 

Klockan ringer in från rasten, med gemensamma
haltande hoppsasteg på jordiga fötter, gräsiga knän –
vi är trots allt så alldagligt speciella, så olika att vi är lika.
Ingen är riktigt normal. Varenda en av oss går 
                                            i samma särklass.