Ibland räcker det med att se ”vår” gata på någon av tunnelbanans kartor, för en annalkande tsunami.
Det brister inom mig. Det springer en kyla över ryggen och upp över huvudsvålen.
Kroppen rister till och jag önskar gråten och tårarna. Vågor av känslor slår hejdlöst över mig.
Jag önskar vråla där på perrongen, skrämmer förbipasserande med mina skrik?
Tanken som formar sig ögonblickligen är, vad jag älskade dig!
Inuti mig hörs den vidriga rösten av längtan och saknad.
En bottenlös önskan att få göra om och göra annorlunda.

”Bottenlösa havens känslor.
Stjärnors kristallblå klara kyla.
Frusna vintervikar.
Frusna danser. Dansar vals. Galen.
Kylande, bitande, isande, galen dans.
Över dessa frusna golv, på bara fötter.
Andas fattigt. Tiljorna har frusit till is.
Tro inte, att jag inte ser!
Tro inte, att jag inte begriper!
För det som var så vackert, målades i svart.
Jag kan inte delta i detta, alldeles ensam”.
Och på en av tunnelbanans kartor, kan jag låta mitt pekfinger följa gatan, vägarna, skogen och stigarna där vi gick.
Jag kan nästan se bryggan vid den lilla sjön. Blundar jag, ser jag båtarna och slussen.
Och plötsligt ser jag dina lockar leva bus i din panna.
De blå ögonen som jag inte kan se mig mätt på, framträder. Isblå och aningen grå. Kristallblå.
Din fylliga mun, som mötte mina läppar alltför sällan.
Om jag kunde göra annorlunda, skulle jag kyssa dig oftare. Njuta mer av dig!
Jag skulle hålla om dig gång på gång och jag skulle flitigt bjuda på, ”Jag älskar dig”!
Jag skulle be dig vila på min arm om natten.
Om jag fick göra om och göra nytt…
Jag skulle smeka din rygg, så där mjukt och fint som du önskade.
Långsamma rörelser över din smala rygg. Skriva med mina fingrar mellan skuldrorna, ”jag älskar dig”!
Om jag kunde göra om och göra rätt, då skulle jag bjuda dig på soluppgång, så som du gjorde för mig. Jag skulle leka mer med ditt hår, hålla din hand och jag skulle ivrigt förkunna, han är min! Berätta för världen om allt det fina du är och var.

Om jag håller om mig själv, kan jag låtsas att det är dina armar som håller om…
Jag kan inte delta i detta, alldeles ensam.

Minnen faller in, ifrån höger och ifrån vänster.
Surrar runt och berättar om sommardagarna vid klipporna, när jag njöt av solen, en bok och du badade med fiskarna i viken. Du älskade att bada, simma och dyka.
En man som älskade havet, naturen och bara ville få simma bort från allt.
Komma långt bort och aldrig mer återvända.
Vi hade kaffe och smörgås med oss. Dukade upp på klipporna under solen och njöt av värmen och av varandras sällskap.
Jag väljer att romantisera. Jag väljer att minnas det som var bra, bäst och gott.
Tro inte, att jag inte ser! Tro inte, att jag inte begriper. Jag vet, han kommer inte hem…
Och om jag låter min blick vandra vidare, på tunnelbanans kartor, kan jag skönja skärgårdens öar där vi luffade runt med mindre packning och vin.
Vi hyrde cyklar och cyklade runt, under varma sommardagar. Stannade upp och grälade om vägar, riktlinjer och hur vi hade kunnat komma vilse…
Sena Söndagsmorgnar när vi kamperade en hel dag i sängen. Vi slumrade till, pratade med varandra och åt pizza direkt ur kartongen, och till frukost.
Tog promenader och stannade till någonstans och dela på en lunch.

Och om jag håller om mig själv, kan jag låtsas att det är dina armar som håller om…
Och detta som var så vackert, målades i svart.

Och den där sena eftermiddagen i november, när dagen började med ett plus ett och avslutades minus en. Två blev en och jag ensam kvar, där i våningen.
Stod ute på terrassen och såg och förundrades, att världen verkligen fortsatte att snurra runt, utan dig. Bottenlösa havens känslor. Avgrundsvrål och dansade vals. Galen…
Och det där märkliga, att vara två vid frukost och ensam kvar till kvällen och middagen.
Det är konstigt att ha djupodlade samtal framför tv:n, för att senare inte ha ord att uttrycka.

Om jag håller om mig själv, kan jag låtsas att det är dina armar som håller om…
Jag kan inte delta i detta, alldeles ensam.

Du… ibland räcker det med att se ”vår” gata på någon av tunnelbanans kartor, för en annalkande tsunami.
Det brister inom mig. Det springer en kyla över ryggen och upp över huvudsvålen.
Önskar en önskan om att göra om och göra annorlunda.
Tro inte, att jag inte ser! Tro inte, att jag inte begriper. Jag vet, han kommer inte hem…

Jag älskade ju dig.