det den är
tycks de aldrig förstå


,



inte är den som att bli lämnad, att bli kvar
och böna sig tillbaka. inte är den som spindeln
på betongväggen i korridoren utanför, och som kvällen
innan tentan. aldrig är den bara som doften
av lim.

nog bränner den mer i halsen
än det brungrumliga från en kantig glasflaska,
och nog sticker den djupare än sonens skrik
när golvet är starkare än hans balans


inte är den så billig som oro.






nej, så är den,
som sårade handflator mot nygrusad asfalt och som sömn
utan vila. och den är som snaran runt en hals, som stroke
med ett friskt hjärta och som svindel på en rak, låg
gata. så som dagarna som inte räknas och som nätterna
är helvetet, så är den,

som pulsslag utan bromsar, som svetten i nytvättade
underkläder, som om tillräckligt aldrig är nog. den är
som rispan i tankarna och som känslan
av att gång på gång dö. den är som inga ord kan förklara.


den är som liket vid vägrenen, den är som en massgrav
utan botten


,



inte är den kroppen i ett fängsel,
den är fängslet i en kropp