De kom, sprungna ur höstens stormar
De såg, de log, de smekte
Världens kinder
Innan de dödade den

De smög som dis över rimfrostens slätter
Och dansade runt våra sjöar
Tills de frös till is
Och skaren lade sig över himlen

Solen grät, och månen grät
Och stjärnorna föll från sina troner
I universums mest avlägsna delar
Och de dansade medan verkligheten skrek

De kysste mig och tog mig till regnbågens slut
Och de viskade alltjämt i mitt öra:
Memento te mortalem esse
Och tysta tårar föll från deras ögon

Och ja, jag vet
Att älvorna aldrig kommer att leva igen…