Att du inte hör av dig? Ha, som att jag skulle bry mig,
du är bara ännu ett led i en rad
av besvikelser, du är bara ännu ett bevis
på min otillräcklighet.
Du är bara en leende, gäckande mördare,
och inget mer – inbilla dig inte något annat!

Att du vägrar ge mig klara besked? Vad då,
som att det skulle få mig att skaka,
jag, som är så van vid nederlag,
som att din uppenbara likgiltighet inför mig
skulle röra mig i ryggen!

Vad tror du egentligen, tror du
att jag sitter här i ett vakuum i väntan
på ett enda ord från dig?
Du är bara en explosion på två ben,
en deltagare i en komplicerad dans,
en koreografi som slutar i en oundviklig dödsscen
genomrepeterad och utnött och spelad till leda.

Att du låtsas älska för att döva apatin, och att
jag råkade komma emellan -
otur, eller öde – ha!
Som att jag skulle behöva tröst
efter dina slag, gråta
i skuggan av livets påstådda underverk – nej,
inte jag, inte idag,
du är bara kulmen av
mitt vidriga sökande efter bekräftelse på fel platser.

Du, du som slog undan benen på mig och
vände upp och ned på min hela existens, du
är bara den vackraste katastrof som någonsin drabbat mig,
och tro inte
att du är mer än så.