Skuggorna dör bort och kistorna ska ner. För oss alla.
Isblå grottor i ett nät av drömmar. Urtidligt ensamt och sagolikt.
uppå de stilla kullarna blåser ingenting kvar av det vi andades.

Endast ett träd som frågar fågeln på sin gren, som en utsträckt arm som hänger ned som för att hålla i jorden så att den inte försvinner ut i mörkret ovanför.

Och lämnar sej själv kvar i våra tankar
och saknas oändligt

(C) Lars Gullberg

poet och människovän