Bunden
runt gatorna

som sitter fast
som artärer

Regndroppar som faller
ner och blir gatlyktor

Min kropp i ensamheten följer sin skugga och vän
trapporna är byggda av kranskärl

uppför krampar marken. Tågen nästan kryper innanför huden

igenom varandra in. Den såpbubbelliknande kapseln andas ut sin kondens
i kylan som biter sej fast och bildar

Som ett ödsligt anarkistiskt svart fält av presenningar så att inte tillvaron ska frysa ihjäl runtom

ett Antarktis om natten där svängdörrar
på månskenstationer med sina berg öppnas och stängs av vinden

Barnen som bygger ljuslyktor av snön och tänder dom.
De gräver grottor in i väldiga snötäcken och försvinner i dom.

Några sitter på dess topp och skrattar.

Väl i Höghuset klipps nervtråden av och hissen tar över mina känslor

och väl inne i mitt hem
utbyter jag återstående av tiden i mitt liv

med teven i hörnet,
under den ser jag den yrvakna humlan som överlevt hösten

hur jag tänker en stund att det är så här det verkligen är