Finkrossar mig över Atlanten med glasskor. Tror jag kan bemästra storslagna atmosfärer utan att spridas ut likt ett tunt lager av skinn som flagnar bort med vinden. Så blev det och så fick jag hårdbevakat se min omgivning vittra liksom jag. Jag fick börja hålla hårt på mig själv istället, ändra riktning. Tvingade in mig i rum utan färger på väggarna. Avglittrat. Ville göra mig kompakt igen även om priset blev högt utan skratt som svärmade extasen. Det var inte statiskt längre, allt föll på plats igen som innan katastrofen, precis som uträknat schackspel med små få utmärkelser. Det var inte Alice i underlandet som styrde allt till äventyrslystnad och kaninhåls-portaler genom universum. Det var inte jag som slukades. Kontroll är en ny smak som fäster en plats i karamellskålen, en ny underskattad nyckel till framgång. Kontrollen över mitt liv och verklighetens simpla era. Jag har lärt mig hur jag ska egga färgskalor med min mentala förmåga att skapa. Jag kan nu ensam färglägga allt utifrån den trodda gråskalan. Det var endast ett ark och visst blir konsten vackrare med egna penslar och budskap, än en färdigköpt kopia uppspikad. Jag är mitt fyrverkeri och mitt kall. Min egen färd av lyster som både skapar solstrålarna och träffas av dem. Ett perfekt kretslopp; oberoende. Så är väl kanske inte fallet fullt ut stupat. För på eggen möter jag ändå ensamheten och känslornas förmåga att två- eller tredubblas av ett annat ansikte. Jag tror jag är redo nu. Jag är inte lika rädd längre för att kapas av på mitten. Jag sätter inga fler punkter nu