Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Nyårsafton, 1998


Ännu en raket vecklar ut sitt ljustält
över staden jag bor i. Kastar upp
sken åt skuggor. Jag är så långt hemifrån. 

Jag vandrar med stort förakt i dessa skor
och det finns ingenting mellan
huvud och fötter: alla fantomsmärtor 

samlade på en och samma plats.
Klockan är som barnet och gråter
övertrött ner i kuddvaret. 

Det är inte blomregn
som fyller de slaskande gatorna. Jag går
osynlig rakt igenom andra människor.
Och det kostar på att stå ut.

 

 

 




Fri vers av Stefan Albrektsson VIP
Läst 152 gånger och applåderad av 18 personer
Publicerad 2014-10-20 10:00



Bookmark and Share


  ResenärGenomLivet VIP
Detta var en text som kändes...
det är mycket vi måste stå ut med...
2014-10-21

  Anya VIP
En ensam vandrare bland alla människor...jaa vi är alla ensamma. Men för vissa gör det inte ont. håller med slutraden....som förövrigt är mycket talande. Det kostar på!
2014-10-20

  Minkki VIP
en vacker början med raketen och tältet, "Kastar upp" förändrar bilden, en raketspya, skuggor, hemlängtans
och osynlighetens smärtande aspekter. Sista radens kärvhet kröner texten
2014-10-20

    ej medlem längre
skönjer smärta
och mycket annat som berör ...

2014-10-20

  Nanna X VIP
smärtsam huvudfoting...
2014-10-20
  > Nästa text
< Föregående

Stefan Albrektsson
Stefan Albrektsson VIP