Han kunde inte styra sitt beteende
inte kunde han kontrollera sitt dubbelseende
han ville så gärna se henne
rädslan satt som ett spänne
runt hans axlar till hans lår
det har suttit sen förrgår
ensam i sitt slag på nyår
han ringde
första gången hon svarade på ett halvår
hon talade nåt om något järnvägsspår
ord han inte missförstår
hon framstår som att det var hennes
slutår
i metafor
han la på
han ville inte
att hon skulle uppnå
en himmelsblå nivå
han sprang med skorna som glappa
han snubblade på hennes stentrappa
dörren var låst såklart men
fönstret stod på vid gavel
hans förskräckelse var enorm
den var abnorm
hon speglade sig i hans vy
inte ville han uppfatta sin syn
hon i en annan livsform
henne han tog med storm
och öppna hav i hennes vänsteröga
hennes skepnad nu var föga
månader var tröga för han henne
hade sökt var
frånvarande
han var inte nuvarande
väntade på hennes svarande
blev försvarande när dom förklarade
hon var inte närvarande
men hon skrattade ju förut
han var resolut
att hon skulle fnissa om en minut
men hon hade mött en järnvägsknut
och ett substitut
om att hennes leende i detta skeende
var slut