Mullgrävandet drar mig bakåt. Ned till skuggan av en svartrock och två barn burna. Bar hon tungt? Fanns det rött? Det är inte till att veta. Heller inte cellernas sammanhörighet. Men hon finns där. Så jag skrapar runt i mullen. Och tänker över hennes öde. Över fragmenten av ett männsikoliv avslutade i ord vars salthalt aldrig bliver känd. Ett människoliv utan grav eller ansikte. Inte annorlunda. Egentligen. Men döden hade sina rubriker. Och jag undrar, visste hon sonens öde? Ben efter ben krossade, lemmar sträckta och efter döden. Utställningen. Kände hon det. Som den som burit. Innan hon själv dog, kanske fallen av hästen, kanske inte. Kanske begraven bland dommarna kanske inte. Jag skakar lite på min skrivarhjärna. Sträcker i pusselbitarna. Blir stående så, i mullen under träden och funderar över den väv som format mig.