det var som att stänga av
elektriciteten
när jag slets från verkligheten
jag brann då jag försvann
förlorade tryggheten
jag började sedan springa
jag därav började vingla
mitt förstånd jag fick börja tvinga
men det var för länge sedan
långt nedan
jag blev våldsam
det gjorde mig beslutsam
jag började blöda
jag började skrika
jag var vaksam
känslor börja flöda
jag var skyndsam när jag saligt började
döda
det löste sig med några gram
välbehag
utan vidare överslag av obehag
jag suckade satte mig upp
jag länge fundera
började addera mera med flera
mamma gråtandes i min famn jag var
trött på att diskutera
hon inte längre kunde sig själv formulera
jag dog en aning mer än vanligt
min röst började vibrera
jag hade svårt att hantera henne numera
hennes oro jag ville radera
hennes tårar jag fick assistera
nu svartnade mina hav
jag insåg mitt liv rasera
allt hon gjort jag så mycket värdera
"men kan du inte bara acceptera!"
lämnade henne för att meditera
normalisera att injicera
jag memorera
min blick i ensamheten
när jag hade rest till blomster planeten
jag min hälsa började ignorera
kunde inte sluta tänka på
dom jag låtit gråta i det sårbara helt ofattbara
mitt huvud höll på att explodera
jag började argumentera med mig själv
slog i mitt lår när tyngden blev för svår
och varför gör jag allt
som man inte får!
hennes ord jag citera
skrev under i min hjärna
i min värme
forcera att fungera
allt handlade om att balansera
inte attackera och avancera
hade svårt att socialisera
orkade inte längre kommunicera
en konstgjord skönhet i flytande
bibelord
började fundera kort på självmord
jag ville modifiera men allt slutade med
att problematisera alltmera
kunde inte sympatisera så jag
vandalisera
jag kunde inte legitimera eller finansiera
mig själv
jag värre mig kriminalisera
för jag mig själv måste medicinera!
mitt sätt att rehabilitera det jag riskera
jag förhållandet försökte rädda
jag ville så gärna reparera men dom kunde
inte längre relatera
allt jag fela när jag bara ville
mig själv stimulera
inte skada det jag värdera
hon mitt liv hade planterat
ropandes mitt namn såg hon det bara passera, Felicia!
"försök visualisera!" sen skrek jag inget mera
kunde inte mig själv lokalisera
jag var inte stabiliserad
mitt minne och sinne mitt mående
helt omöjligt att kategorisera
började filosofera
detta helvete jag ville eliminera
men det dominera
fick börja improvisera att lite fungera
"fan vad jag är trött på att bli diskriminerad!"
men det dramatisera allt hade eskalerat
trött på att halvera mitt liv jag tortera
hela tiden nervärdera det jag all tid donerat för att fixera
pappa försökte justera
jag honom försiktigt distrahera
han länge spendera och avancera för att reparera det fel var
allt för att jag längre skulle existera
det gjorde mig imponerad
jag lät mig dom mig själv ignorera
så jag kunde fokusera att installera det som inte fungera
lät jag det inte separera slapp jag ett knivmord
hade gärna fått bli ogjort
jag ville ha ett lovord jag trodde han kunde mitt kodord
jag fick bli visiterad
med vapen mot mig det signalera
att jag skulle stå stilla
polismän cirkulera
jag var nu dominerad
dom mig drog ner
upphetsade sång i en vindstilla hysteri
jag fantisera att jag etablera
mitt tilltagande
dröm om att inspirera, intressera och imponera
jag ville att mamma skulle presentera
det dom romantisera
nu blev jag isolerad
jag misär fick uppleva
ångrade att jag distansera
mitt liv
valde det som dramatisera jag kan inte ens slutvärdera
jag slutet spekulera för jag orkade inte mera
våren i era sinnen jag ville involvera
för smärtsam för att fungera
ingen skulle tolerera det nåt mera
friheten klämde mig mellan brännhet falskhet
på sekunder världen blev konkret
det bara kvar fanns svaghet
drömde mig bortom eran närhet
nu fanns bara tystnaden i stillhet
fyra minuter till livlöshet
precis då jag fann en likhet mellan realitet och oändlighet
levnad i syntet och kemi, schizofreni och astronomi
fan vilken grymhet