En skit morgon.
Huvudvärk mardrömmar och orolig sömn. Framtiden börjar göra sig gällande. Osäkerheten över att den närmar sig. Stora svarta moln kantar upp sig på horisonten. Och jag står liten och naken på en klippsatts vid ett oändligt mörkt hav. Mitt skrik kvävs av de enorma vågorna som slår mot klippsatsen. Hoppa tänker jag, vad är det för mening att inte göra slut på lidandet+
Illamåendet har överhand i min situation. Jag vill bara kasta upp. Kasta ur mig alla demoner som har övertagit min hjärna. Men dem vill inte ut. Dem vill vara kvar och tära på substansen av min hjärna.
Inget jag tänker eller företar mig marginaliserar dem. när det blivit något slags lugn inom mig återkommer dem med tilltagen styrka. Och jag kvävs.
Verkligheten närmar sig. Framtidsvisionerna är just inga visioner. Utan barnsliga drömmar om något annat, något bättre. Men dem är skapta på illusioner. Illusioner jag målat upp i flykten från den sanna verkligheten.
Återigen slår den mig. Sanningen om mina svagheter att inte kunna vara en normal människa. Att inte kunna ha ett normalt liv med allt det innebär.
Så då ligger jag kvar i sängen och låter drömmarna ta vid. Mardrömmarna. Som utspelar sig i dem allra konstigaste händelserna. Att stå i en kö i affären och hamna i ett läge med tidspress på grund av att jag inte har pengar på kontot. Och inte kan kolla kortets status. För att förflyttas in i en situation där bilen uppträder konstigt och jag står på en gata i min födelseort och byter däck med bilen upp och ner. Det kommer en lastbil och tutar, föraren är aggressiv. Vi har en dispyt och han åker iväg. Jag slänger över bilen utan att bytt däck och gasar efter. Sedan vaknar jag.
Huvudvärken har släppt. Två Ipren har gjort verkan. Men kroppen är helt slut. Tankarna återkommer till slutdatumet. Här har jag ändå en fristad. Här finns mat och lugn. Där finns ingenting av det. Bara osäker framtid utan några som helst ekonomiska utsikter. Och jag orkar inte ens ta tag i det. Ödet vilar i någon annans händer. Någon annan som styr. Jag kan inte styra, orkar inte styra.
Jag fasar över datumet jag skall tillbaks. Ser mig själv falla helt. Tankarna går ofta till hemlöshet och inga band. Dem övergår sedan till osäkerhet hur jag skulle klara hemlöshet. Lugnet i den situationen är att jag fullständigt skiter i om jag får betalningsanmärkningar och blir av med lägenheten, sjukt!
Vad som händer med mig känns som rättvist. Mitt straff som jag för eller senare alltid väntat på. För antingen lever mitt inre i den verkligheten eller så befinner jag mig i någon annan illusion. Aldrig i nuet. Nuet är min värsta fiende. För jag kan inte förhålla mig till nuet. För jag betyder ingenting. Jag har ingen given roll någonstans som min själ kräver, för välmående.
Att gå till ett nio till fem jobb och kasta bort så mycket energi det kräver av mig är dödsdömt. Där hamnar jag endast i återvändsgränderna av konflikt och dåligt mående. Så ligga i sängen har blivit min räddning och mitt fall. Men endast där när jag får tillbringa mornarna i lugn och ro med kaffe tidningen och kanske skrivande, ger mig starten på dagen jag trivs med. Ingen stress inga krav.
Ser saker jag skulle kunna ingå i, men rädslan att tappa glöden och göra andra besvikna, gör att jag inte ens försöker ingå. Så lätt kan man förklara det. Men så lätt är inte förklaringen. För det gömmer sig så många andra tankar och känslor som skapar dessa situationer. Dessa kan jag inte ens sätta logiska förklarande meningar över. Så här har min vardag sett ut i alla år. Fast jag har dolt det väl i långa stunder, genom att spela en välmående klok individ som åtar sig ansvar. Men i mina tankar i mörkret under nätterna utspelar sig allt detta om och om igen. Affirmationen av detta tänkande hänger nu över mig som en svart kvävande filt som. En filt där dem sista bärande trådarna snart ger vika.
Kroppen ger också snart vika. Dem fysiska problemen blir allt mer påtagliga. Skador som inte läker, ork som blir sämre. En ömhet i form av en feberliknande känsla varje gång jag vaknar gör mitt att mitt hopp och mod förminskas.
Vad är det för förbannelse jag har drabbats av? Men den stora frågan är, är jag värd detta? Och jag förlikar mig med tanken att så är fallet. Ingen har bönhört mina tankar. Jag har letat hela mitt liv efter någon som gör det. Trodde min sambo var den som skulle frälsa mig. Men hon orkade inte heller.
Så nu är det endast en utväg kvar. Men jag är en fegis, jag orkar inte gå åt ena eller andra hållet. Inte göra något åt saken, varken på det ena eller andra sättet. Två är sätten, avsluta livet eller bli en robot. Jag väljer inget av dem. utan förs med i vågen av osäkerhet och låter andra ta besluten som vilar på mina svaga axlar. Och det ger mig lugn, oro och panik. Så jag ligger kvar i sängen och somnar om. In i mardrömmarna som jagar mig. Akodmfbbvjåoenv jqeivn ijqåi0e